|
Men låt oss börja med humanisternas egen självbild – krisidentiteten. Jag hävdar att krisen handlar om att humanioras representanter försummar att ta sitt makt- och ideologikritiska ansvar, vilket också har en koppling till bildningsbegreppet. Det är något annat än vad humanister i allmänhet brukar hävda. Låt mig förklara.
En av de oomkullrunkeliga sanningar som brukar vidhäftas humaniora är just att den är i kris. Den är i legitimitetskris, ekonomisk kris eller befinner sig i inomakademisk kris. Kristänkandet inom humaniora är i och för sig inte typiskt för humaniora, utan kan lika väl höras av företrädare för naturvetenskap eller medicin, men när humaniora är i kris leder det ofta till en offentlig debatt i dagspress och i övriga medier till skillnad från de sistnämnda. Humanioras representanter har alltid förstått vikten av att göra sina röster hörda på kultursidorna, och tycks även ha förutsatt att den "bildade allmänheten" även har ett intresse av att bevara och försvara kultur och bildningsarv.
Kristänkandet inom humaniora idag är förvisso inte heller typisk för vår tid. I slutet av 1920-talet oroade sig humanisterna för humanioras bristande resurser, och för att svensk humaniora halkade efter de ledande kulturnationerna i Europa. Som ett svar på denna "kris" bildades Humanistiska Fonden 1927. Fonden skulle tillgodose humanistisk forskning och offentlig verksamhet genom årliga donationer och stipendier. Fonden skulle alltså tjäna som ett svar på de svenska humanisternas upplevda "kris" under mellankrigstiden. Efter kriget omvandlades fonden till Humanistiska forskningsrådet i samklang med rådsbildande inom andra forskningsområden. Trettio år senare, 1978, utkom den omtalade debattantologin "Humaniora på undantag?: humanistiska forskningstraditioner i Sverige" en antologi av Tomas Forser. Den "kris" som humanisterna upplevde vid tidpunkten grundade sig framför allt i en marxistisk kritik mot humanioras plats och funktion i samhället. Den hade inte tagit sitt ideologi- och maktkritiska uppdrag på allvar. Humaniora levde kvar i en förlegad bildningstradition som tjänade borgerliga intressen.
Nästan ytterligare trettio är vi framme vid vår egen samtid och nästa omtalade "krisdebatt" som en serie debattartiklar i Dagens Nyheter hösten 2005. Debatten spretade åt olika håll, men argumenten kändes igen från förr. Svensk humaniora halkar efter sina internationella kollegor; humaniora syns inte tillräckligt i samhälls- och kulturdebatten; svensk humaniora är inte tillräckligt internationellt orienterad och skriver för sällan på engelska; humaniora forskar inte på tillräckligt relevanta och nyttiga ting och naturligtvis – standardargumentet – humaniora saknar tillräckligt med ekonomiska resurser för att bedriva undervisning och forskning. Kort sagt, humaniora är i kris. Något år senare inleddes en kampanj för att rädda några eftersatta humanistiska ämnen vid Lunds universitet, framför allt latinämnet. Tidigare i år publicerade några namnkunniga professorer en debattartikel i Svenska Dagbladet (21/4 2008), där de protesterade mot statsmakternas behov av att placera humaniora i ett slags evigt nyttofack (denna gång i fråga om de humanistiska studenternas anställningsbarhet).
Under 2008 publicerades även Svante Nordins pamflett "Humaniora i Sverige – Framväxt, Guldålder, Kris", som bl.a. har renderat i ett obligatoriskt besök på Filosoficirkeln i Lund. Nordins tes är att svensk humaniora upplevde sin guldålder under 1900-talets första hälft fram till märkesåret 1968. Fram till denna tidpunkt var svenska humanister i princip överens om vilken metodik man skulle angripa sina forskningsproblem med, och man var framför allt överens om att det fanns en verklighet att forska om. Så kom då nyvänsterns och marxisternas frontalangrepp mot kultur och samhälle, och nya teoretiska angreppssätt blev vardagsmat. Nordin, som tillhörde en av dessa vänsterakademiker men som idag har sållat sig till det konservativa lägret, menar att så kallade fakta omvärderades och förkastades av den nya generationen vänsterforskare. "Fakta" sades skymma sikten för egentliga insikter och av den förhärskande ideologi som producerade dessa "fakta", d.v.s. den borgerliga kapitalismen. Någon "verklighet" värd namnet existerade inte, utan den var snarare en föreställningsvärld dominerad av borgerliga värderingar. Dessa angrepp mot "fakta" och "verklighet" dog inte på något sätt ut med marxismen, utan vidtogs senare under 1980- 90- och 2000-talet av feminister, postkoloniala forskare m.fl., d.v.s. av den postmodernistiska gruppen av forskare.
Humaniora har alltså från 1968 och framåt, under de senaste fyrtio åren, drabbats av en identitetskris. Humanistiska forskare är inte överens om att det finns någon påtaglig verklighet att forska om, istället är verkligheten en social konstruktion beroende av betraktaren eller berättaren. Hur skall man kunna forska om verkligheten när man inte är överens om att det finns en verklighet överhuvudtaget, frågar sig Nordin, inte utan en viss poäng. Men man måste också ställa den kritiska frågan, vems verklighet? Vem har tolkningsföreträde? Dessa frågor ställde t.ex. historia underifrån (ett forskningsprojekt under 1980-talet, som skulle lyfta fram underordnade gruppers historia). Nordin ställer, dock utifrån sin konservativa utgångspunkt, sig kritisk till att företrädare för historia underifrån, främst även ville göra en retorisk poäng av att dessa grupper (kvinnor, arbetare, lantbrukare osv.) även var förtryckta. Överhuvudtaget tycks blottläggandet av kvinnors och "den andres" verklighet basera sig på principen om att de var eller är förtryckta och utsatta för olika typer av maktutövning. Detta partitagande från forskarnas sida beror sannolikt, enligt Nordin, på att frågan om mänskliga fri- och rättigheter vuxit sig så stark på senare år. Denna typ av forskning befinner sig alltså långt ifrån den humaniora som, enligt Nordin, utgjorde en "guldålder" före 1968.
En annan viktig poäng som Nordin vill ro i land är att dagens humanister syns alldeles för lite i den offentliga kultur- och samhällsdebatten till skillnad från under "guldåldern", då humanioraprofessorer anlitades som experter i olika sammanhang eller agerade folkbildare i press och radio. Således, Nordins alster kan även detta ses som ett slags "krisinlägg" kring humanioras tillstånd. Samtidigt visar Nordin en blindhet för att historien har dominerats av vita, medelålders och heterosexuella män, och att det finns och har funnits, i både bildlig och konkret betydelse, ett konstant maktförtryck där t.ex. arbetarklass och kvinnor fått ta stryk. Humaniora har inte varit, är inte och kommer aldrig att bli en objektiv vetenskap, där ett kritiskt maktperspektiv kan utlämnas.
Nå, det intressanta är inte alla "krisinlägg", utan snarare att de oftast inte tar fasta på vad den verkliga problematiken består i. De skjuter över målet, eller vad som borde vara målet, med humanistisk verksamhet, nämligen att bidra till ett högre ideologiskt medvetande och till en skarp och välfunnen maktkritik. Alla andra syften är faktiskt sekundära. Om humaniora lyckas med detta uppdrag förtjänar den hur mycket resurser och uppmärksamhet som helst. Men många humanister av idag skulle aldrig komma på tanken att humaniora faktiskt skulle ha ett sådant uppdrag. Det skulle avfärdas som ovetenskapligt, ideologiskt färgat (som om de vore immuna mot alla ideologiska influenser själva) eller helt enkelt befängt. Vad jag menar är att det finns en slags vetenskapsideologisk "tredje väg" mellan faktapositivism utan känslighet för ideologiska maktstrukturer av Nordins slag eller socialkonstruktivismen, där all verklighet i princip avfärdas som tankestrukturer, som humaniora kan slå an. Hur ser då en väg bort från faktasökandet per se eller postmodernistiskt konstruktionstänkande ut?
Nu kommer dock det riktigt intressanta, nämligen begreppet bildning. Ett svårdefinierat begrepp som ofta förknippas med konservatism, samhällsbevarande, elitism eller historia, men begreppet var också viktigt för den tidiga arbetarrörelsen, där det ofta fick prefixet folk – alltså folkbildning – något som skulle vara tillgängligt för alla inte enbart den bildade eliten. Begreppet bildning har sin bakgrund i det tidiga 1800-talets Tyskland, Bildung, som en del i nyhumanisternas arsenal. I Sverige har begreppet eller idealet hyllats av såväl konservativa, liberaler som radikaler, dock av lite olika skäl. Under 1800-talets andra hälft och de klassiska folkrörelsernas framväxt omhuldades bildningsidealet inte minst av nykterhets- och arbetarrörelsens företrädare som ville förädla sina medlemmar till ett slags nyborgerlighet med avseende på smak och belästhet. Om inte minst arbetarrörelsen skulle komma till makten och förändra samhället krävdes pålästa och kunniga medlemmar, inte minst i ämnen som ekonomi och samhällskunskap men även i litteratur och historia. Bildning var alltså ett levande ideal och inte bara ett tjusigt och högtidligt begrepp att använda sig av i festtal. Samtidigt fanns en uttalad ambivalens i att med "borgerliga medel" förädla och förbättra arbetarklassens villkor, d.v.s. att med det klassiskt borgerliga bildningsarvet inpränta något av livets goda bland de mindre bemedlade. Visst finns det en tjusning i och lärdomar att dra av det borgerliga bildningsarvet i form av konst, litteratur, musik osv., men vari bestod alternativet till det ibland pompösa och lite förljugna idealet? Jo, av arbetarklassens egna erfarenheter i en demokratisk anda.
Denna tanke togs upp och debatterades långt senare av litteraturforskaren och kritikern Bengt Nerman, som i "Demokratins kultursyn" (1962) kritiserade och ifrågasatte det klassiska bildningsidealet som bl.a. arbetarrörelsen präglats av under flera decennier. Nerman pläderade istället för ett mer demokratiskt förhållningssätt till bildning, nämligen genom att utgå från människors erfarenheter och behov, såsom den klassiska studiecirkeln var tänkt att fungera. Människors erfarenheter är lika mycket värda som någonsin diktarens eller forskarens. Tillsammans skall man undersöka världen, samhället, politiken, kulturen och människan utan någon ledare eller auktoritet. En jämlik, demokratisk tanke som florerade under 1960- 70 och 80-talet, men som sedan litegrann har kommit bort. Beskyllningar om flumpedagogik har i stor utsträckning satt käppar i hjulet för vidare diskussioner om alternativa pedagogiska modeller och alternativa bildningsideal. Om det är något som humaniora och humanistiska ämnen associeras med så är det just bildning. Men sällan förs numera en diskussion numera om vad som menas med bildning, vems eller vilkas bildning som avses och vem eller vilka som skall bildas. Bildningens innehåll tycks tas för givet och alternativa bildningskällor förtigs. Det betyder självfallet inte att vi inte skall ta del av det klassiska bildningsarvet, något bildningsförakt finns det sannerligen inte skäl att plädera för. Men en ideologisk diskussion om dess innehåll och funktion i det västerländska och svenska samhället borde humanioras representanter kunna prestera. Humaniora är per definition en form av ideologiproduktion, och fyller en väsentlig funktion för vår förståelse av människan, samhället, kulturen och historien. Humaniora har ett uppdrag att förvalta och utveckla.
Har vi då någon nytta av humaniora och kan bildning kombineras med nyttoideal inom humaniora? Ja, begreppet nytta, eller utilism, har varit starkt närvarande i svensk vetenskaplig och intellektuell tradition sedan åtminstone frihetstidens 1700-tal, och den vetenskapliga nyttan skulle komma stat och näringsliv tillgodo. Samma nyttoideal är fortfarande aktuellt, men med starkare betoning på näringslivets nyttoaspekter. När begreppet nytta kommer på tal bland humanister brukar de flesta dra öronen åt sig och protestera högljutt, vilket det ovan nämnda debattinlägget bland humanistiska professorer visar på. Nyttoidealet hamnar dessutom lätt i konflikt med andra klassiska mål med humanistiska studier och forskning, som snarare handlar om personlig utveckling och forskningsfrihet. Humanistiska studier skall gagna individens intellektuella utveckling, i någon mån fortfarande vara karaktärsdanande (även om det inte uttrycks så). Humanistiska studier och forskning skall inte gå i statens eller näringslivets ledband, utan vara fri och formad efter den enskildes intressen och behov. Humanister lever fortfarande i något slags elfenbenstorn, även om det är ett ideal som knappast någon vill låtsas om.
Nyttoidealet kan förvisso motiveras ur skattesynpunkt. Svenska skattebetalare är nog måttligt roade av att betala skatt för att enskilda forskare enbart skall kunna tillfredsställa sina forskningsbehov utan något krav på motprestation. Men nyttoidealet är problematiskt vare sig det ställs i näringslivets eller statens tjänst. Å ena sidan riskerar forskningen att bli kommersialiserad och alltför näringslivsfixerad, å andra sidan riskerar den att tillfredsställa vissa ideologiska mål som t.ex. fallet Forum för levande historia visar på. Så, begreppet nytta skall vi nog akta oss för att nyttja, snarare är begreppet relevans gångbart. Med relevans avser jag att den enskilde humanistiske forskaren måste ha klart för sig varför denne bedriver en viss sorts forskning och varför man valt en viss typ av ämne att forska om. Det kan inte enbart handla om purt intresse, det är snarare en förutsättning för att god forskning skall kunna komma till stånd. Individens intresse står inte heller i motsatsställning till relevanskriteriet. I relevansbegreppet ingår, förhoppningsvis, även det makt- och ideologikritiska perspektivet. Tala om relevans! Däri har humaniora ett väsentligt uppdrag, och för den enskilde humanisten, och för humaniora i allmänhet, innebär en sådan inriktning att bildningsaspekten förstärks, men med andra förtecken än de traditionella.
Jag vill alltså plädera och verka för ett kritiskt bildningsideal, där den enskildes ökade ideologiska och intellektuella medvetande kombineras med en erkänsla för mänsklighetens och samhällets framåtskridande. Det finns en verklighet, eller flera, men den finns. Den är inte enbart en tankekonstruktion i våra huvuden. Samtidigt får vi aldrig tappa det makt- och ideologikritiska perspektivet. Vi får inte blunda för att "fakta" produceras och erkänns av en viss grupp människor i en specifik kontext och under specifika historiska omständigheter. Att vara bildad är att vara vis, och det kan vara frukten av humanistisk verksamhet. Under gynnsamma omständigheter.
Henrik Brissman
|
|
