Förutom ett klassperspektiv kan man kan också anlägga ett genusperspektiv som visar att de som inte kör bil i hög grad är kvinnor medan de som kör bil i hög grad är män. Man kan också lägga ett etnicitetsperspektiv på detta och fram kommer bilden där de rika i väst som kör bil och flyger, medan människor i tredje världen inte gör det. Summan av detta ger en bild av rika, vita män i västvärlden som bidrar mest till att utsläppen av västhusgaserna ökar. Samtidigt visas att de som i högsta grad drabbas av effekterna av den globala uppvärmningen idag är fattiga människor i tredje värden. Detta har vi sett otaliga exempel på under de senaste åren. I det jordskredet som drabbade Mexico var det fattiga människor som drabbades då deras hur sveptes bort medan de rikare som byggt stabilare hus klarade sig. De som drabbades av orkanden Caterina i Louisiana var fattiga svarta, medan de rika, vita och bilburna hade möjlighet att fly. I översvämningskatastrofen i Banglades var det fattiga människor som drabbades men främst kvinnor: det gick det fem kvinnor på varje man som drunknade. Förklaring var att kvinnor vistades i hemmen och inte nåddes av larmen, samt att kvinnor är mindre simkunniga än män. Att läget i dag är akut är uppenbart, men är det förslaget om utsläppsrätter det som skall rädda oss, och vad innebär förslaget?

Tanken som ligger till grund för förslaget är att man sätter ett visst gränsvärde för hur mycket koldioxid som får släppas ut och utifrån detta fördelas utsläppen på alla individer – alla får så att säga sin del av kakan. Varje medborgare får en kvot av utsläppsrättigheter. På så vis kan man se till att dessa gränsvärden inte överskrids. Men samtidigt förelås att dessa skall kunna säljas så att de som inte själva utnyttjar sin rätt skall ha möjlighet att sälja till dem som behöver mer. Rent konkret kommer det att innebära att de som bidrar mycket till växthuseffekten – vilket är de rika i västvärlden – skall kunna köpa ytterligare rätter från dem som inte utnyttjar sina rätter – det vill säga de fattiga, inte bara i väst utan även globalt. Denna "lösning" cementerar alltså ett klassamhälle som skiljer mellan fattig och rik. De rika, som lever en livsstil som tär på jordens resurser, kan fortsätta som förut och dessutom hävda att det har rätt till det eftersom de har köpt rätter. Det kommer knappast att göra dem motiverade att förändra sin livsstil i den riktning som är nödvändigt. Förslaget framstår onekligen som att det gynnar de rika som bidrar till växthuseffekten.

Trots det har det vunnit gehör hos vänstersinnade, som exempelvis Andreas Malm, som försvarar förslaget med argument att det skulle innebära en fördelningspolitik där de fattiga kan tjäna på det genom att sälja sin outnyttjade rätter till de rika som lever på för stor fot. Därmed kan också de fattiga få bättre standard. Detta är ett dåligt vänsterargument. Vill man försvara förslaget men ändå ha kvar en hederligt vänsterperspektiv skall man erkänna att detta är ett långt ifrån bra förslag men det är vad vi kan åstadkomma nu för att göra något åt problemen med växthuseffekten. Det kan kallas en pragmatisk lösning i en akut situation. Hellre det än att gömma sig bakom skenheliga argument om att de fattiga kan tjäna på att sälja sin utsläppsrätt. Att plädera för ett begränsning av växthusgaser genom en kvotering av utsläppsrätter som är säljbara kan sägas vara ett vara realistiskt projekt – av nöden åkallat. Det kan till och med sägas vara klokt att satsa på ett förslag som verkar vara möjligt att ro i land. All respekt för en sådan inställning.

Utsläppsrätter kan kallas et pragmatiskt förslag om vad som är möjligt att genomföra i nuläget för att komma till stånd med en lösning i en akut situation. Men man måste skärskåda förslaget för att se vad som är det grundläggande tankegodset i förslaget. Dels finner man då tanken att rätten att man kan handla med utsläppsrätter vilket är helt i samklang med den nyliberala tanken att allt kan vara möjligt att handla med. Att köpa eller sälja rätten att smutsa ner luften är detsamma som att säga att detta är min luft: jag kan göra vad jag vill med den eftersom jag har betalt för den. Om luften på detta sätt blir privatiserad är det bara en fråga om tid innan luft i alla former blir en vara på den fria marknaden – alltså en värld man måste betala för varje andetag! Dels rymmer rätten att smutsa ner rätten en allvarlig begränsning därför att rätten att andas frisk luft som inte är förorenad blir en logisk omöjlighet så fort jag har tackat ja till min rätt att smutsa ner och släppa ut växthusgaser. Vad händer med rätten till frisk luft som inte förorenas alls om vi alla tilldelas rätten att förorena luften? Och framför allt: varför tillåts utsläpps över-huvudtaget? Det är ur miljösynpunkt ett förslag som knappast kan kallas radikalt. Det är som att någon ligger och förblöder och i stället för operation erbjuder vi ett plåster. Vi behöver en ny teknik och industri som inte tar sig rätten att förstöra och skövla, eller ser det som en självklar förutsättning för vår försörjning. Att utveckla ny teknik och nya ekonomiska system är en förutsättning för att komma till rätta med miljöproblematiken på både kort och lång sikt.

Förslaget om utsläppsrätter är däremot i grund och botten nyliberalt, och det av två anledningar: Dels eftersom det grundar sig på tanken att allt kan säljas på en öppen marknad till och med rätten att förorena luften och bidra till växthuseffekten. Dels ser det inte andra värden än de strikt ekonomiska. Om man hävdar att de fattiga kan tjäna pengar på att sälja sina rätter och därmed förbättrar sin standard ser man inte andra värden en rent ekonomiska som till exempel maktförhållanden. Även om man hävdar att det sker en ekonomisk utjämning sker ingen som helst förändring i maktförhållandena. Förslaget är förkastligt efter-som det cementerar en klasspolitik. Det är också förkastligt därför att det inte är en tillräckligt radikal miljöpolitik.

Ett system som fungerar som det föreslagna innebär att det finns ett visst gränsvärde och utifrån det får varje individ ett kvot som han/hon kan släppa ut och där vi tillåter handel. Om att alla fattiga, som inte bidrar till växthusgaserna, säljer sina kvoter till den rika överklass som bidrar till växthusgaserna genom flygresor och bilism, så kommer hela detta gränsvärde tas ut. För att systemet skall bli det minsta lilla radikalt krävs då antingen att man få igenom ett gränsvärde som är så strikt att koldioxidutsläppen hamnar på en mycket låg nivå. Hur realistiskt det är kan man ju fråga efter de knappa framgångar som vunnits i miljökonferenserna i Kyoto och på Bali. Återstår då bara förhoppningen att de fattiga som inte utnyttjar sin andel inte heller säljer den vidare – det vill säga att de tar ansvar för miljön och avstår från ekonomisk vinning för att värna om jorden framtid. Men därmed faller det välvilliga argumentet som hävdar att det skulle vara en form av ekonomisk utjämning mellan fattiga och rika inbyggt i system-et med säljbara utsläppskvoter. Man ålägger i så fall de fattiga som inte ämnade flyga att ta ansvar och inte ta ur sin andel medan de rika tar ut sin. Det är ett i grund och botten ett djupt orättvist system.

Ett system istället som bygger på att utsläppsrätter inte kan säljas eller överlåtas utan är strikt personliga skulle däremot innebära radikala för-ändringar, i synnerhet för dem som lever på för stor fot. En direktör som flyger från Arlanda till Zürich en gång i veckan skulle kunna ha rest upp hela sin årliga pott redan i slutet av januari. Inga mer flygresor för dirren det året alltså! Det skulle tvinga fram drastiska förändringar av levnadsmönster, men även ställa till en ekonomisk skräll i ett samhälle som gjort transporter till världs-omspännande nät i marknadsekonomin. Men framför allt skulle det visa dem som är vana vid att de kan köpa sig privilegier i samhället att de inte är mer värda än vem som helst annars, att de lever under samma vilkor och på samma planet! Och att växthuseffekten inte är ett problem som man kan köpa sig fri från.

Det vi ser idag är att miljöförstöring sker mycket snabbare än forskningen kunnat förutsäga. Den vetenskapliga uppfattningen om naturen, som mycket av den tidigare forskningen vilat på, har antagit en form av gradualism vilket innebär tanken att naturen förändras i gradvis i långsamma processer. Mot detta står en alternativ vetenskaplig uppfattning som antar att förändringar i snabba kast och plötsliga katastrofer – eller revolutioner. Miljöförstöringen sker nu mycket snabbare än väntat och språngvisa förändringar sker. Det verkar alltså som den gradualism som legat till grund för mycket forskning är fel och inte stämmer med hur naturen fungerar. Kanske är det dags att lära av naturen och också införa drastiska förändringar i miljöpolitiken för att lyckas. Västvärlden behöver en genomgripande förändring av det konsumtions-samhälle vi är fångade i. Globalt behövs en omfördelningspolitik som ser till maktförhållanden i termer av klass, etnicitet och genus. Klas-skillnader och miljöproblemen är inte två disparata problem: de har sin rot i ett kapitalistiskt system som tär på jordens resursen genom att exploatera naturtillgångar och utnyttja människor. Det är bara genom att inse detta som problemen kan få en lösning – och vi kan få till stånd en vändning i den katastrofala utveckling som vi nu åser.

Ive Brissman