– Sociala rörelser visar hur mänskligheten har klarat sina utmaningar. För att göra det måste man bygga upp en helt ny handlingskraft. Man måste göra människor som inte har makt till mäktiga agenter, det man brukar kalla "empowerment", säger Andrew Jamison, professor i teknologi och samhälle vid Ålborgs universitet samt författare och debattör.

Vi träffade Andrew Jamison en gråmulen måndag i staden som en gång kallades "det röda Lund" för ett samtal om sociala rörelser och om vilken roll de intellektuella kan spela i sådana rörelser. Sociala rörelser har som begrepp och fenomen fått förnyad aktualitet sedan de stora protesterna i samband med WTO-mötet i Seattle 1999, som kan sägas utgöra startskottet för vad som senare skulle manifestera sig i sociala forum världen över med World Social Forum i Porto Alegre som det främsta exemplet. Ibland hävdas att de världsomfattande demonstrationerna mot det överhängande Irakkriget 2003 kom att utgöra en kulmen på denna rörelse, men faktum är att de sociala forumen världen över sedan dess snarare har accelererat i både antal och omfattning.

Frågan hur sociala rörelser har påverkat, och påverkats av, samhällets tekniska och politiska utveckling är något som Jamison har ägnat sig åt som forskare. Han har skrivit ett flertal böcker, där han resonerar kring temat utifrån olika politiska och kulturella aspekter,* och har själv en bakgrund inom miljörörelsen sedan 1970-talet,

Att sociala rörelser kan påverka såg vi alla i samband med protesterna mot Irakkriget, som gick under parollen "Nej till kriget". Trots att de inte lyckades stoppa kriget fick dess uppslutning runt om i världen en oerhörd betydelse för opinionsbildningen. Men detta nej till kriget är också ett exempel på det som ibland framställs som vänsterns dilemma, nämligen att hamna i en ständig protestposition – man säger nej och man gör motstånd mot den rådande ordningen. Vem som hamnar i motlägret är förvisso en naturlig följd av vem som har makten, eller vem som besitter det så kallade problemformuleringsprivilegiet. Den som befinner sig i opposition tvingas ofta svara mot maktens initiativ.

De stora protesterna mot Irakkriget till trots har krigsmotståndet haft svårigheter att ta steget vidare från en nej-till-kriget-position. Sedan de massiva demonstrationerna den 15 februari 2003 före krigsutbrottet har rörelsen idag nästan upphört eller för i varje fall en ganska tynande tillvaro i olika lokala Irakkommittéerna. En möjlig orsak till den negativa utvecklingen har varit just svårigheten att formulera ett alternativ, sedan kriget väl brutit ut. Så vad krävs för att kunna utveckla ett alternativ och vända en nej-rörelse till en fortsatt kamp och ett alternativ?

Frågan hur man utvecklar alternativ är en stötesten för sociala rörelser. Ser man istället till den globaliseringskritiska rörelsen uppstod den i globaliseringens svallvågor som en reaktion, vilken till en början kallades antiglobaliseringsrörelsen – i ett senare skede har den kommit att kallas den globaliseringskritiska rörelsen. Här kan man säga att den tidiga antipositionen har tagit steget till en mer djupgående kritik av den rådande världsordningen. Ur den kritiska vågen har de sociala forumen uppstått. Här finns också en arena där man kan utveckla och formera ett verkligt alternativ.

– För att kunna ta steget från en motståndsposition till att formulera ett bärkraftigt alternativ krävs det att man förstår vad man är emot, menar Jamison. Men för att förstå fordras kunskap, och frågan hur rörelser tillgodogör sig denna kunskap är därför central. Det handlar om att gå från protest till aktivism, från motstånd till alternativ. Att vara för något är också viktigt för att kunna mobilisera rörelsen. Man måste ha en mer tydlig och gemensam världsbild och det har man inte utvecklat ännu. Man står och stampar medan världen har gått vidare. Problemet är att man måste förstå krafterna man är emot. Man måste göra en tillräckligt bra analys av de här krafterna.

Globaliseringen gjordes möjlig genom den tekniska utvecklingen, och ledde till omvälvande ekonomiska förändringar. World Social Forum-rörelsen är en reaktion på den explosionsartade utvecklingen.

Jamison pekar på att samhällsutvecklingen – tekniskt, ekonomiskt och socialt – ofta går i vågor, eller perioder. Sociala rörelser uppstår ofta mellan olika förändringsperioder, och växer fram som en reaktion på den tidigare samhällsutvecklingen. Men rörelser kan inte bara vara en reaktion mot något som redan inträffat, utan de måste också ha förmåga att initiera och påverka en ny våg av samhällsutveckling. En rörelse måste ha en riktning framåt. Som ofta konstaterats – en rörelse måste vara i rörelse. Om den slutar att vara i rörelse dör den. En rörelse måste ha en tydlig riktning och måste formulera en vision av ett möjligt framtida samhälle. En vision som håller fram ett verkligt alternativ och som vågar vara systemkritiskt. För att visa att alternativet är genomförbart – inte bara en bild av ett utopiskt drömsamhälle – måste den vara baserad på kunskap. Det är mycket lättare att appellera till människor om man är för ett tydligt alternativ. För på samma sätt som en rörelse måste befinna sig i rörelse, så måste det finnas folk i en folkrörelse och den måste ha en mobiliserande kraft. För att få det är det viktigt att vara för och visa på ett faktiskt alternativ.

Sociala rörelser i sig är inget nytt fenomen och man kan dra lärdom av historiska exempel. Ett tidigt exempel på en social rörelse är reformationen på 1500-talet, som ledde till att den katolska kyrkans ställning rubbades. Det klassiska exemplet är annars naturligtvis arbetarrörelsen i slutet av 1800-talet, vars kamp förändrade samhället i grunden. I modern tid ser vi miljörörelsens starka engagemang mot kärnkraft och för alternativa energikällor, fredsrörelsens protester mot kapprustning och för fred eller kvinnorörelsens kamp mot patriarkatet och för jämställdhet.

Genom att förstå fenomenet sociala rörelser kan man finna strategier för att hitta nya vägar för t.ex. World Social Forum-rörelsen att växa. Sociala rörelser är ofta tidsbegränsade, men det som är speciellt idag är att de fungerar mer som latenta nätverk och att de är nästan helt synliga under vissa perioder. Rörelser kan byggas upp vid en viss period och sedan leva kvar genom sina organisationer och tidskrifter. Men även om de finns kvar kan de ha tappat kopplingen till en aktiv levande rörelse, och de kan rent av ha blivit en institution. Så vad krävs för att en rörelse fortfarande skall fortsätta att vara livaktig och inte en institution? Är t.ex. Greenpeace en social rörelse?

– Egentligen inte, menar Jamison, den bygger på ett arv från miljörörelsen, men har professionaliserat själva aktivistrollen.

Själva livsnerven i en social rörelse måste vara en kollektiv läroprocess. En social rörelse handlar till syvende och sist om kunskapsutveckling och att skapa ett nytt offentligt rum där nya frågor kan ställas och nya svar kan ges utan att begränsas av etablerade, eller etablissemangets, ramar. Tillsammans kan man utveckla ett alternativt tänkande, nya handlingsmönster och ett en kognitivt praxis där det mänskliga "lärandet" och vetenskapens utveckling hand i hand i ett slags ömsesidig påverkan. Rent konkret kan arbetet ta formen av en studiecirkel och kanske är det dags att damma av denna klassiska gamla folkrörelseform som verkar vara förvånansvärt frånvarande i rörelserna av idag. Men om studiecirklar låter som något som hör till en förfluten tid så är det tvärtom en form som låter sig förnyas och anpassas till en ny tid. Det handlar om att människor skapar möjligheter att ta i tu med angelägna samhällsproblem som skall lösas, och utgår från möjligheten och viljan att lära sig av varandra i en grupp. Grunden ett slags problembaserat lärande.

– Allt börjar med att man ser och identifierar problemen. Man måste lämna det etablerade bakom sig och identifiera sig med ett gemensamt projekt eller en gemensam vision, först som en protest men sedan i kombination med vad man själv vill lära sig, hävdar Jamison.

För att skapa ett gemensamt projekt är det viktigt att tänka i organisatoriska termer. Här ser Jamison en speciell uppgift för forskare och intellektuella att ta del av rörelser och verka genom den kunskap han/hon besitter inom ett visst område. Han vill lyfta fram vad han kallar för rörelseintellektuella, d.v.s. intellektuella, forskare eller akademiker, som är del av en rörelse. Man kan dock ställa frågan: Varför finns det så få rörelseintellektuella idag? Kanske står svaret att finna i ett forskarideal som upprätthåller det akademiska elfenbenstornet, snarare än att inta en roll som är förankrad i en aktuell samhällsutveckling, och som tar till uppgift att ta ett vidare ansvar för hur ens forskningsresultat kommer till användning i samhället. Ett annat svar är att det idag faktiskt inte finns någon livaktig rörelse att engagera sig i. Men det är inget skäl att inte engagera sig överhuvudtaget.

– Man kan inte vara rörelseintellektuell om det inte finns någon rörelse, men man kan kombinera aktivism och ett ställningstagande med en sorts professionell akademisk kompetens, säger Jamison.

Rollen som rörelseintellektuell är inte den enda rollen för forskare som vill engagera sig i olika samhällsproblem. Jamison pekar på flera möjliga roller; folkbildaren, debattören, gräsrotsingenjören och aktivisten. Folkbildaren för ut sina forskningsresultat till en större grupp människor i populariserad form, debattören debatterar med rörelsens motpart i offentligheten, gräsrotsingenjören deltar i olika lokala projekt med hjälp av sin tekniska kunskap eller akademiska kompetens medan aktivisten deltar i protestaktioner eller konstruerar planer och arbetar med tekniska förbättringar. Själv försöker Jamison kombinera dessa olika roller genom att t.ex. skriva debattartiklar, delta i olika projekt med ideella organisationer (NGO:s) eller folkbilda i form av föreläsningar.

Men hur ser situationen ut för den rörelse som idag vill vara ett alternativ?

– Svårigheten idag är de starka reaktionära krafterna i världen. Det gör att det är svårt att tänka sig någon ny samlad vision, menar Jamison.

Trots allt är inte läget hopplöst. Ser man till miljöproblemen finns det redan idag tekniska möjligheter att lösa dem. Men det krävs en ny vision som riktar sig mot ett helt annat mänskligt problemområde, än det idag förhärskande. Det krävs att blicken riktas mot en slags gyllene medelväg mellan de båda rådande polerna, hyperkapitalism å ena sidan och religiös fundamentalism å andra sidan. För att bryta mot polariseringen krävs att vi skapar ett nytt offentligt rum som erbjuder en möjlighet att kombinera nya kunskaper. Risken är att progressiva krafter förlitar sig på etablerade institutioner och arbetsformer istället för att ta till sig nya. Nya cybertekniken kan exempelvis erbjuda nya vägar, stimulera till ny kreativitet och erbjuda nya mötesplatser och här kan nya typer av tidskrifter skapas via Internet och spela en viktig roll för den nya rörelsen. Men tekniken kan bara vara ett komplement till verkliga möten mellan människor på det sätt som de sociala forumen fungerar idag. Till syvende och sist måste en rörelse alltid bestå av engagerade människor som arbetar för en varaktig förändring och visar att en annan värld är möjlig.

Ive Brissman och Henrik Brissman

* Lästips: "Sociala rörelser: Politik och kultur", red. Åsa Wettergren och Andrew Jamison, 2006. "Sociala rörelser i en ny tid", Ron Eyerman och Andrew Jamison, 2005, "Hubris and Hybrids: A Cultural History of Technology and Science", Mikael Hård och Andrew Jamison, 2005.