|
Man skall inte ha allt för högt ställda förväntningar när det gäller graden av radikalitet på en inomakademisk debatt. När dessa frågor diskuterades vid samhällsvetenskapens dag vid Lunds universitet där Sune Sunesson, dekan vid samhällsvetenskapliga fakulteten, sociologen Eva Kärfve, och statsvetarna Fredrik Melander, Anders Westholm, och Björn Badersten, deltog, blev trots allt det övergripande problemet också den gamla striden mellan den så kallade fria forskningen och staten vars politiska hand vill ingripa och störa i den akademiska frizonen. Men talar man om politisk styrning av forskning, men inte vill snudda vid den ideologiska grunden för den politik som förs blir diskussionen gärna platt och uddlös när man talar – vilket märktes även i detta sammanhang.
Diskussionen om samhällsvetenskapernas nytta har skärps de senaste 20 åren, menade Sune Sunesson, och det har sin rot i att forskningsresultaten är oanvändbara därför att de inte är kompatibla med den politiska agendan. Här kan undertecknad naturligtvis invända att det snarare borde vara ett skäl att ifrågasätta den rådande politiska agendan, än nyttan av en samhällsvetenskaplig forskning. Men vad innebär det att viss forskning har någon slags nytta?
Fredrik Melander menade att det har skett en förändring i synen på vad som är forskningspolitik, och idag kan vi snarare tala om en slags innovationspolitik, och här har forskningen rollen som tillväxtmotor. Det är denna syn vi möter i 90-talets debatt om det globala kunskapssamhället, och det råder en politisk enighet i det politiska lägret mellan socialdemokrater och moderater – eller skall vi säga, mellan det gamla och det nya arbetarpartiet.
Rent konkret på forskargolvet – om man kan säga så – innebär detta en "marknadisering" och en ökad konkurrens. Men det innebär också en ökad styrning på individ- och forskarnivå. De som styr är snarare "feodalherrar" än rektorer och politisk styrning. En konsekvens av detta tänkande är att forskningen bli alltmer likriktad och också alltmer modebetonad. Vad som avgör vilken forskning som är på modet är vad som är politiskt passande. Det som pekades ut som politiskt passande i dag blev inte skärskådat, och tyvärr gavs aldrig någon riktigt uttalad kritik av tillväxtparadigmet.
Som ett exempel på sådan modebetonad forskning kan man peka på dampforskningen. Eva Kärfve är starkt kritisk till hur dampforskningen vunnit en politisk acceptens, trots att teorierna varken har intern koherens, yttre validitet, eller har vunnit internationell acceptans. Dampforskningen har en stridbar förfäktare i Christopher Gillberg, och har också finansierats av Psykiatri-fonden, och bakom dessa står bl.a. läkemedelsföretaget Astra Zeneca (som också tillverkar den amfetaminmedicin som ordineras barn med dampdiagnos). Det visar inte bara hur starka ekonomiska intressen står bakom forskning, utan visar också maktstrukturer i vetenskapliga sammanhang. Kärvfe menade att de här maktstrukturerna består av nätverk på kompisnivå och det är omöjligt för någon utanför den inre kärnan att kila in sig där. Om Bourdieu levt ännu, och om han varit här, hade han kunnat förklara hur de fungerar. Frågor om de starka ekonomiska intressen som står bakom forskningen, och de maktstrukturer som råder där stod dock inte fokus i debatten: även om man kunde skönja en outtalad kritik. Den centrala infallsvinkeln blev istället hur relationen mellan makt, politik och forskning egentligen ser ut. Och mer precist: Politikens makt över forskningen. Vill man vara välvillig kan man kan naturligtvis säga att det fokus som debatten fick följer av den erfarenhet som initierat debatten; nämligen den statliga maktutredningen som går under namnet Integrationsutredningen.
Anders Westholm, som själv varit involverad i turerna i utredningen, gav också en bakgrund i tidigare maktutredningar, såsom den s.k. Kvinnomaktutredningen. Kvinnomaktutredningen leddes av Olof Petersson och fick kritik från feministiska forskare, bl. a. från historikern Yvonne Hirdman, att man ej tillvaratagit kompetensen bland dessa forskare, och man pekade även på det faktum att kvinnomaktutredningen leddes av en man – vilket alltså avspeglade de maktstrukturer man var satt att granska. Efter kritiken omformades utredningen under ledning av Kristina Persson.
Den integrationspolitiska maktutredningen initierades våren 2000, av Ulrika Messing och kom att gå ett liknande öde tillmötes. Tre år senare (våren 2003) kom kritik från sociologen Masmoud Kamali och ekonomihistoriker Paulina de los Reyes, som i stort liknade den kritik som riktats mot kvinnomaktutredningen: dels att forskarna i maktutredningen själva inte hade invandrarbakgrund, dels att man i maktutredningen inte tagit tillvara det postkoloniala perspektiv som kritikerna företrädde. Kamalis och Reyes kritik var att ett vi och dom perspektiv låg till grund för hela utredningen där det var invandrarna som skulle integreras.
Efter kritiken ersätts Westholm. På dåvarande integrationsminister Mona Sahlins initiativ intar istället Kamali hans post. När utredningen redogjorde för sina slutsatser konstaterades att det råder strukturell diskriminering i Sverige. Utredningens resultat kom i sin tur att få stark kritik på flera punkter. Det kritiska mottagandet berodde inte bara på att den har passerat genom tre olika ministrar sedan den initieras av Messing, fått nya direktiv under Sahlin och blivit klar under en tredje person på ministerposten, Jens Orback, som i sin tur alltså blev missnöjd med resultatet.
Kritiken mot den färdiga utredningen gällde både bristerna i data, den faktamässiga grunden för forskningen, och att dess slutsatser i stort var implicita i de teoretiska föresatserna. Detta, menade Westholm, ger upphov till frågor om de teoretiska utgångs-punkterna; de teoretiska utgångspunkterna är ett val, såväl som frågeställning och begreppsramar. Därför bör det finnas en mångfald av teoretiska perspektiv i dylika utredningssammanhang. Objektiv-itet kan man bara tala om i bemärkelsen vad data och fakta kan visa, samt att man utgår från en frågeformulering som kan motbevisas och prövas. Westholm ställer också frågan: är då maktutredningar en lyckad konstruktion? Det positiva är att forskningen ges möjlighet till ett möte med verkligheten, samt att det leder till en tvärvetenskaplighet. Problemet är att detta inte sällan leder till teoretiska strider.
Men är det inte beklagligt att det är just detta – teoretiska strider – som uppstår som en följd av en maktutredning? Vad säger det egentligen om samhällsvetenskaperna och samhällsforskarna? Teoretiska strider torde ju vara ett signum för en inomvetenskaplig akademisk debatt, och kanske är det ett symptom på samhälls-vetarnas oförmåga att se sig själva som en del av det samhälle de studerar. Att idealen om den autonoma forskaren och den fria forskningen gör samhällsforskarna oförmögna att ta en aktiv, tydlig och kritisk roll i en samhällsdebatt. Är det inte dags att byta ut det världsfrånvända forskaridealet om eremiten i elfenbenstornet mot det ett aktivt deltagande på offentliga torget? Samhälls-vetenskaperna studerar det samhälle vi lever i och dess forsknings-rön borde därför ha något intressant att säga som berör.
Ive Brissman |
|
