|
Niyaz - Stockholmsterrassen, Re:Orientfestivalen
"Re:Orient skapades som en motreaktion till den väldigt trånga, fyrkantiga och svartvita bild som främst media har presenterat av arabvärlden och islam. Jag ville ta fasta på den humor, glädje, erotik och sensualism som präglar Orienten, men som aldrig uppmärksammas" . Det säger Ozan Sunar, grundare av Re:Orient festivalen, och orden kan sägas stå som ett motto. I år är det, sedan starten -93, fjortonde året som festivalen går av stapeln, och en av höjdpunkterna var konserten med Niyaz: höjdpunkt inte bara för att den gick av stapeln högt uppe på Stockholmsterrassen – beläget på Kulturhusets tak under bar himmel. Niyaz musik förenar traditionen från sufismens poesi med folkmusiken, hämtar inspiration från såväl den persiska som den indiska musikskatten, men tar steget in i 2000-talet och de klassiska akustiska instrumenten tar spjärn mot en elektronisk ljudgrund som låter musiken sväva i sfäriska dimensioner. Överallt når Ali Azams sång som tycks flyga som en fågel, en stämma som har den där speciella folkmusikaliska innerligenheten och känsligheten som man inte behöver förstå språket – persiska och urdu – för att uppfatta och beröras av.
Det förnyande draget i musiken har inte fallit för eftergiften att rocka till musiken för att passa en strömlinjeformad radiokanalsmarknad, utan låter de starka melodierna med urgamla rötter bära frukt in i detta årtusende. Också instrumenten är mestadels traditionella akustiska: Satnam Ramgotra, tablas, Dimitris Mahlis spelar grekisk bouzouki, Laga Ramin Torkan hanterar det turkiska stränginstrumentet saz, men också en elgitarrviolin, som trots sin elektrifierade form har ett 1400tals-instrument som förebild. Bandet är tajt och samspelt och uppvisar en musikalisk skicklighet och närvaro i liveframträdandet, och Carmen Rizzo, programmerare strör sitt ambienta drömstoft över musiken.
Vill man vifta med musikaliska etiketter kan man kalla musiken för världsmusik, men i så fall i betydelsen gränsöverskridande musik. Niyaz har en bas i den centrala och sydostasiatiska musiken. Repertoaren speglar sångerska Ali Azams personliga bakrund: född i Iran, uppvuxen i Indien, och för närvarande boende i Los Angeles, USA. En låt som hon berättar om, och som är särskilt betydelsefull för henne, är en iransk folkvisa som inte bara är en av de första låtar hon lärde sig och som är välbekant också för den del av publiken som har sitt ursprung i Iran, utan som dessutom är mycket gammal. Det är med hemländer som med föräldrar, oberoende av de är bra eller dåliga bär man alltid med sig dem, säger hon. När hon säger att hon är glad att vara i Sverige och få spela dessa låtar från sitt hemland är det inte bara en sådan där vanlig sak som artister säger från scen till sin publik. Vi i västvärlden behöver så väl motbilder mot den gängse mediebilden av Iran som ett land av fatwaa-uttalande ayatollor, och Niyaz förmedlar en både mångfasetterad bild som rymmer såväl kärleksvisor i folkton som sufismens mystik och poetiska sökande.
Att säga att Niyaz-konserten under Re:Orientfestivalen var som klippt och skuren ur "Tusen och en natt" vore att hemfalla åt orientialism, men det är lätt även för den som är skolad i postkolonial teori att associationerna leder ditåt en kväll när vattenpipornas rök sveper i sommarbrisen. Men både Re:Orientfestivalen, Niyaz och vattenpiporna är ett uttryck för den nya globaliserade världen vi lever i idag, och "Tusen och en natt" är en magisk kväll i Stockholms city sommaren 2007.
Ive Brissman
|
|
