Vill man föröka var fyndig kan man säga att allt blir historia – förr eller senare. En historiker skulle snarare svara att en epok blir historia när den är avslutad, eftersom det är först då som det är möjligt att forska om. Först när en epok är slut kan den betraktas med ett utifrån perspektiv. Vi kan så att säga inte betrakta vår egen samtid med samma skärpa och distans eftersom vi befinner oss mitt i den. Inför sin egen samtid riskerar man att bli hemmablind och att missa det som visar sig vara relevant eller utmärkande för denna tid – det visar sig bara i efterhand. Men det historiska sökljuset som riktas bakåt riskerar att visa bilder som skurits ur sitt sammanhang eller glimtar, som en fyr som lyser upp ett ögonblick i natten. Vad vi ser är beroende av vilka spår som lämnats kvar och vad som finns kvar att tolka, vad det är man minns. Det är naturligtvis beroende av varje tids egen självuppfattning som också lever kvar i våra föreställningar om en viss epok.
Ett sätt som dagens föreställningar om dessa årtionden visas är genom retrotrender. Modevärlden förser oss med en flodvåg att retrotrender, och just nu är det åttiotalet som är inne. Spetsiga pumps och stuprörsjeans syns åter passera i gatuvimlet. I ett snävt perspektiv handlar inte retromode om politiska händelser som det under åttiotalet ännu iskalla kalla kriget, lika kalla högerspöken som Reagan och Thatcher, eller i Sverige mordet på Olof Palme. Här syns inte heller den freds- och antikärnvapenrörelse som var stark under dessa decennier. Eller postpunkrörelsens husockupationer i kamp för kulturhus. Mellan 80-talsikoner som Samantha Fox och Billy Bragg ryms ett helt ideologiskt spektrum. Retro kan tyckas vara en lek med modedetaljer eller populärkulturella referenser, men som alla samhällsfenomen avspeglar det ändå en politisk verklighet
Retrotrender plockar russinen ur kakan, de där detaljerna som de som var med kanske minns med saknad eller vånda och de som inte var med kan tycka är nya och spännande. Men vad säger retrotrender egentligen om det årtionde de försöker efterlikna. Idag har 80-talstrenden fört med sig en renässans för märken som Lacoste och Lyle&Scott, som under 80-talet var snobbiga trendmarkörer vilka oftast kompletterades med en attachéportfölj med ett Nej-till-löntagarfonder och ett "Moderat så klart"-märke. Trender kan onekligen återspegla en ideologisk prägel om man betraktar dem under lupp. Dagens brats i sina rosa Lacoste framstår onekligen som en yngre upplaga av 80-talets yuppies, även om nallen har blivit mindre.
Man kan spekulera i vad det är som gör att en viss tid plötsligt blir intressant som retro. Kanske är det som historikerna säger att det är först när epoken verkligen är slut som den blir intressant. Kanske är det cykler som gör att när alla väl slängt sina stuprörsjeans från åttiotalet, så säger modeindustrin att det dags för en retrotrend där alla måste köpa nytt. Men kanske söker vi oss tillbaka till en viss tid, för att den betraktas som ett slags gyllene era. 80-talet har onekligen associationer om högervåg, och decenniet kan därför utgöra en gyllene era för den som hade dessa ideologiska grundvalar, på samma sätt som 70-talet symboliserar vänsterengagemang och uppror. Under 90-talet såg vi en retrolook som hämtades från 70-talet. Den sammanföll med en stark vänstervåg som bland annat syntes i Seattle, Göteborg och resulterade i World Social Forumrörelsen.
Få decennier har ett sådant symbolvärde som 70-talet. För de som inte delade den vänsteragenda som då gällde räcker det ofta att nämna ordet sjuttiotal, för att ilskna referenser till vänstervinklade media och marxistiska barnprogram skall visa sitt tryne. För dem som delade dessa politiska ståndpunkter – och ännu inte gjort avbön – framstår det ofta som i ett nostalgiskt skimmer. Precis som denna nostalgiska bild förs vidare till dem som inte själva var födda då, eller var för små för att uppleva det. Men vad är egentligen nostalgi? Nostalgi kan beskrivas som en form av hemlängtan men inte bara geografiska utan även tidsmässiga. Idéhistorikern Karin Johannesson har skrivit om nostalgi: under och efter första världskriget var det till och med en medicinsk diagnos som ställdes på patienter. Ofta rörde det sig om soldater som lämnat hemorten och sedan inte kunnat resa tillbaka hem, och boten som ordinerades för den som drabbats av nostalgiåkomman var handfast – Åk hem! Men för den som drabbats av en tidsmässig nostalgi är det svårare att följa denna ordination är det svårare. Tidsresor är som bekant gäckande för fantasin men låter sig inte genomföras i praktiken. Ett gott substitut kan man däremot finna i filmens värld.
Tv-serien Upp till kamp, med manus av Peter Birro och regi Mikael Marcimain finns redan tillgänglig på DVD och för oss tillbaka till sjuttiotalets Göteborg. Med avstamp 1966 möter vi fyra ungdomar som vi får följa tio år fram i tiden. Från är popens genomslag till en radikaliserad vänster som tar vid när drogerna tar över rockscenen. Men framför allt handlar det om fyra unga människor som gör egna val och som tar ställning i en stormig vänstervind, och alla står inte kvar till vänster.
Filmen har hyllats för sitt snygga foto som fångar det där tidstypiska och berömmet kan vara värt att upprepas. I scener från strejken på Arendalsvarvet återspeglas tidens realism (och tycks ha haft Lars Westmans och Lena Ewerts dokumentärfilm och gruvstrejken som förebild). Till det intressantaste hör skildringarna av f.d. pophjälten och numera varvsarbetaren Tommy och hans förhållande till fadern, den socialdemokratiske fackombudsmannen. Här visas också arbetarmiljöer med stor autencitet (något som vänstern under sjuttiotalet ibland led brist på). Även om filmen i stort är noga med detaljer reses ett stort frågetecken inför scenen där Eriks flickvän skall göra abort och beställer tid på Sahlgrenska sjukhuset 1973, trots att fri abort inte infördes i Sverige förrän två år senare! Och så det där med sången om Stalin, som KFML:s egen kör Spartacus sjunger; varför är det så lockande med vänsterkitsch? Är det för att det gör sig bra i bild eller är det så provocerande anti i förhållande till vår egen tid, så snöpt på politiska symboler och så trött på politiska varumärken som försöker etikettera sig som "nya".
Åttiotalets England skildras i This is England som utspelar sig 1983, och här visas decenniets högervåg men från ett annat perspektiv än Lacostetröjornas. Regissören Shane Meadows ser tillbaka på sina tidiga tonår i den lilla staden Uttoxeter och i thatcherismens Storbritannien. I filmer möter vi 12-årige Shaun som har förlorat sin pappa i Falklandskriget, och blir kompis med ett gäng skinheads. Men det goda kamratskapet i gänget rubbas när den flera år äldre Combo kommer ut ur fängelset laddad med en rasistisk agenda. Här gror den brittiska nationalismen i National Front under baner av St. George korset, och blir synliggjord i en samtid där Maggie själv är lika brittiskt nationalistisk då hon manar trupperna att slåss för The Great Impire på en kal ö långt borta, någonstans öster om Argentina. I National Front-anhängarnas krets blir Shauns far en hjälte, ett smickrande lockbete för en faderlös, men Shaun tvingas ta ställning till slut.
Gemensamt för båda dessa filmer är att de arbetar med material från tiden, inklippt i dramat som ett slags illustration av ett samtida nyhetsflöde. I Upp till kamp syns både nyhetsbilder från Vietnamkriget och FLN-demonstrationer, i This is England ser vi brittiska soldater avsegla mot Falklandsöarna och Lady Di skrida upp för altaret, och gruvarbetare strejka. Om en historisk filmatisering är trovärdig eller autentisk beror både på detaljer och om tidsmiljöer känns äkta, men framför allt att det rymmer en handling som rör problem som var aktuella vid tiden som skildras. Filmer som lyckas med detta blir också något mer än en retrokick eller nostalgitripp. Visserligen är de barn av sin tid – det vill säga den tid de görs i, snarare än den de speglar – men att vara barn av sin tid behöver inte innebära att viljelöst följa med åt med åt det håll som vinden blåser.
Ive Brissman
