Jodå, under våren kom en antologi på temat, En knuten näve i fickan, på Yelah förlag, skriven av just den arbetarklass som brukar exotiseras och kanske i viss mån demoniseras av medelklassen. Antologin behandlar det kontroversiella och känsliga faktum att medelklassen och dess normer alltid har dominerat vänsterrörelsen, trots att arbetarklassens situation ofta varit i fokus för samma medelklassdominerade vänster. Arbetar-klassen har, inte minst för välutbildade och välsmorda yngre medelklassmän, blivit det objekt som de intresserar sig för och framställer mer eller mindre fördomsfulla utsagor om.

Nå, nu skall vi inte klaga. Det kan ju per definition inte vara något fel att en mer välbeställd klass eller grupp med bättre kulturellt kapital gör vad den kan för att försöka förbättra en mindre välbeställd klass eller grupps situation. Naturligtvis inte, men problemet är att man ofta har antingen försökt efterlikna arbetarklassen, genom klädsel eller vanor eller möjligen genom att skaffa sig ett arbetarklassyrke, eller distansera sig från samma klass genom att tala om arbetarklassen som dem, som ett objekt, som man i och för sig skall engagera sig för men samtidigt talar om istället för att tala med. Särskilt yngre medelklassmän har ibland en förmåga att veta bättre än personer från arbetar-klassen vad som gäller, hur arbetarklassens villkor ser ut och vad som borde göras. Engagemanget för arbetarklassen kan vara uppriktigt menat men leder ofta fel, då medelklassens representanter inom vänstern faktiskt inte har en aning om hur det är att komma från arbetarklassen, eller är särskilt intresserade av vad dessa har att förmedla.

Vad är det då inom vänstern och dess kultur, som gör att medelklassen dras till den, men i mindre utsträckning arbetarklassen? En aspekt, som behandlas i antologin, är vänsterns benägenhet att teoretisera kampen. Inget fel på teorier och komplexa resonemang, eftersom världen, minst sagt, är komplex. Men eftersom majoriteten av vänsterns aktivister kommer från medelklasshem med akademisk bakgrund, inte så sällan befolkas den av studenter, finns också en benägenhet att teorierna är så fina och speciella att de inte tål en konfrontation med verkligheten. Teorierna i sig är gott nog, och de heta och känslomässiga diskussionerna blir ofta ett alibi för att inte göra någonting i praktiken.

Elakt uttryckt, eller hur? Javisst, men vi närmar oss här en viktig poäng. Det teoretiska får aldrig ta överhanden det praktiska. Medelklassen är mycket duktiga på att diskutera och resonera, men inte alltid så duktiga på att få något gjort i den kamp man säger sig vilja föra. Vänstern befolkas av mycket duktiga talare, och många är diskussions-benägna och mycket insatta i olika frågeställningar, vare sig det gäller klimat, klasskamp, feminism, sociala välfärdsfrågor eller djurrättsfrågor. Men, vänsterrörelsen har även en förmåga att tänka visionärt och ofta mycket abstrakt. Vänstern har till skillnad mot liberaler och konservativa en mycket svårare kamp att föra, eftersom vänsterns vision om ett klasslöst och icke-patriarkalt samhälle befinner sig mycket långt från det samhälle vi idag lever i. Detta sorgliga faktum gör att vänsterns vision får karaktären av att vara mycket teoretisk och abstrakt, vilket tilltalar medelklassen. Medel-klassen behöver därför inte offra alltför mycket i den kampen, eftersom den kan välja att hoppa av när intresset och kampglöden har falnat medan arbetarklassen alltjämt befinner sig i samma hopplösa situation. Arbetarklassen kan inte välja att hoppa av sin egen situation, det är den avgörande skillnaden. Arbetarklassen måste koncentrera sig mot mycket konkreta och vardagsnära frågor såsom hur pengarna skall kunna räcka till hyra och mat, hur barnen skall kunna få en någotsånär trygg skolgång eller de äldres pension skall räcka till. Långt ifrån snygga visioner om en rimligare värld, med andra ord.

En annan aspekt, som knappast alls behandlas i antologin, är bristen på skönlitterära eller fackboksmässiga skildringar från den så kallade "skötsamma arbetarklassen", den del, som strävar så gott den kan i arbetsliv och familjeliv och där elände och misär trots allt är ganska långt borta. Den "skötsamma arbetarklassen" är inte så sällan aktiv i föreningsliv och går på studiecirklar, har ett intresse av att läsa böcker och av att bilda sig. Kanske är den även fackligt och politiskt aktiv. Denna del av arbetarklassen tycks inte ha något större skönlitterärt värde. Misär och elände säljer som bekant bättre än tråkig och lite präktig skötsamhet. Dessa skildringar vänder sig kanske till en läsekrets som här får sina stereotypa klassuppfattningar eller rena fördomar bekräftade.

Det är naturligtvis alldeles utmärkt att arbetarklasskildringar har kommit i ropet under senare år med Åsa Linderborg och Susanna Alakoski i förgrunden, men bortsett från att de är mycket viktiga skildringar är de fortfarande skildringar av elände. Arbetarklassen får ett rykte om sig att närmast bada i misär och olyckor, och i vissa fall är det naturligtvis så också. Men majoriteten av arbetarklassen lever ganska stillsamma familjeliv. Det är inte familjetragedier som är utmärkande för arbetarklassen. Privata tragedier är inte enbart förekommande inom arbetarklassen. Både Norén och Bergman har vittnat om dysfunktionella familjer inom medel-klassen. Vad man måste fråga sig är hur de ser ut inom olika klasser.

Dysfunktionella familjer i sig är inget utmärkande för arbetarklassen. Tvärtom, skötsamhet och stark moral har alltid präglat majoriteten av denna klass, och den har alltid strävat och strävat. Men den förtigs, och det är på sätt och vis en gåta. Eller kanske inte. Kanske även vänstern vill behålla denna bild av arbetarklassen, som ett objekt där materiell och intellektuell fattigdom kan projiceras. Är vänstern överhuvudtaget till för arbetarklassen?

Många har genom åren bekymrat sig över att flera av 68-generationens män och kvinnor så småningom bytte fot, gjorde en 180-gradig sväng över till höger. De skaffade sig välavlönade arbeten, ofta med ganska hög status i medier, offentlig förvaltning, kultur, universitet, organisationsliv eller näringsliv. Med denna karriärklättring följde alltså ofta en politisk marsch högerut. Men samtidigt skall vi komma ihåg att dessa fotbytare ofta hade medel- och överklassbakgrund. Inte minst medelklassen är mer politiskt konjunktur-känslig än arbetarklassen, och när den egna karriärens normer kolliderade med den forna vänsteraktivistens fick vänsteraktivisten ge vika. Den tidigare vänstern hade förvisso sina intellektuella, inte minst socialdemokratin, men skillnaden före 1960-talets ungdomsuppror var att såväl socialdemokratin som kommunisterna dominerades av arbetarklassen. Med den offentliga sektorns snabba utbyggnad på 1970-talet skapades dock nya yrken som befolkades av vänstern, såsom bibliotekarier, lärare, förskolepedagoger, kultur-arbetare osv., och alla dessa krävde någon form av akademisk utbildning. Klassbakgrund var för dessa akademiker inte lika central som för den tidigare socialdemokratins och kommunismens aktivister, och minskar klassbakgrundens betydelse uppstår således ett politiskt/ideologiskt mer konjunktur-känsligt skikt, nämligen medelklassvänstern.

Vad antologin En knuten näve i fickan framför allt visar är behovet av att diskutera den för vänstern ack så känsliga frågan om medelklassnormer och frånvaron av ett arbetarklassens subjekt inom rörelsen. Frågan måste diskuteras inom rörelsen om vänstern överhuvudtaget skall kunna växa sig starkare och få en reell betydelse i den nödvändiga samhällsförändringen.

Henrik Brissman