Att Korrö tagit steget till Sveriges största folkmusikfestival, har att göra med att man under de senaste fem åren vuxit betydligt. För två år sedan, 2005, lade man till en ny stor tältscen sedan den gamla huvudscenen på logen blivit för liten. Förra året hade man 6666 besökare och i år hoppas man passera över 7000 personer. Att Falu folkmusikfestival lagt ned har gjort att konkurrenten lämnat banan. Att festivalen har etablerats som en viktig händelse i folkmusikkretsar visas också av att man lyckas locka dit både skivaktuella och tunga band, och "supergruppen" Väsen spelar för tredje året i rad. Man inriktar sig just på svensk folkmusik, men är öppna för världsmusikaliska influenser.

Själva platsen Korrö har en lång tradition som dans- och spelplats redan under 1800-talet samlades traktens ungdom i den lilla hantverksbyn för att dansa på logen i Korrö. 1985 samlades ett gäng folkmusikintresserade i kretsen kring Sågskära för en egen bordunstämma. Ett initiativ som blev så lyckat att man beslöt att upprepa det även året därpå, och då hade ryktet redan spritts och allt fler dök upp. De första åren var man inte fler än man kunde laga mat åt alla - något som idag överlåtits åt restaurangdelen. Men ännu idag spelar de volontära krafterna en viktig roll för att genomföra festivalen, allt från biljettförsäljning till presentationer av arrangemangen sköts av frivilliga.

Med den ökade betydelsen och omfånget kan naturligtvis ge upphov till farhågor om en ökad kommersialisering. En utveckling som t ex Hultsfredsfestivalen mött, och som knappast varit till gagn – året festival gick ju back och är konkursmässig. Festivalgeneralen fick sparken. Men kanske kan man hysa förhoppningar om att Korröfestivalen har andra intentioner: Festivalgeneralen Magnus Gustafsson - Mr Korrö Himself – sade i fjolårets invigningstal att festivalen funnit sin ultimata form och inte behöver växa ytterligare. Större än så här skall det inte bli för att inte de "goa korrövibrationerna" skall försvinna. Man kan bara hoppas att den genuina kronobergskan borgar för att den ursprungliga intentionen inte går förlorad.

Korröfestivalen är mer än en regelrätt musikfestival. Festivaldagarna föregås av en veckas ungdomsläger där en ny generation lär sig spela. Men också under festivaldagarna pågår verkstäder, både i dans och sång, men också i låtstugor där låtar från olika landskap lärs ut. Buskspel – eller som det heter på rocksvenska "jam sessions" – uppstår spontant under hela festivalen. En besökare är inte enbart betraktare eller musikkonsument. Instrumentväskor i allehanda format är frekvent förekommande bland besökarna och de rymmer inte bara fioler och nyckelharpor. Onekligen sätter detta sin prägel på festivaldagarna. Varhelst det finns en litet hörn ledigt slår sig snart ett musicerande gäng ner. Här kan man dela bord på serveringen med ett tjej i dreadlocks som spelar nyckelharpa eller en annan tjej som spelar orgelportativ. Av Korröfestivalen att döma kommer framtidens folkmusiker att till stor del bestå av just kvinnor. Men man kan också fråga varför finns det så få killar som sjunger?

Men vad säger då ett besök på Korröfestivalen om temperaturen på folkmusiken av i dag – hur hett är det med fioler och polskor? Den svenska folkmusiken av idag är en del av världsmusiken. Den mångfasetterade världsmusiken spränger med sitt multikultibudskap gränserna i vår globaliserade tid. Folkmusiken i Sverige har haft progressiva förtecken förr. Under 70-talets gröna våg fick folkmusiken just rollen som folkets musik, och proggare iklädda murarskjortor och träskor spelade polskor och odlade morötter. Nämnas kan band som Arbete och fritid, Fläsket Brinner, Kebnekajse, Skäggmanslaget. Men parallellt florerade den Zornska knätofstraditionen. Minns Nygammalt i TV, där folkdanslagen i landskapsdräkt dansade hambo i fonden ivrigt påhejade av Bosse Larsson. Onekligen gjorde konstnären och dalkullemålaren Anders Zorn under det sena 1800- och tidiga 1900-talet en insats för folkmusiken, t ex genom att introducera riksspelmansepitetet, men samtidigt är det en del av den nationalromantiska konstruktionen av en svenskhet. I samma mån som det är en bild av folket som passade en borgerlighet, som exotiskt uppklädda glada spelmän och dansande kullor. Kuriösa och ofarliga. Kanske är det dessa associationer som ger blotta ordet knätofs en sådan töntig klang.

Folkdräkt är ett sällsynt inslag i  folkmusiken av idag    Foto: Ive Brissman

Men ett annat sätt att förstå skillnaden mellan de traditionella knätofsarna och den svenska folkmusiken av idag som en del av det vi kallar världsmusik är att skilja mellan det som med engelska termer kallas "traditional and contemporary music". Den traditionella musiken försöker föra vidare traditionen enligt en given mall och en gång för alla fastslagen form, vilket får formen av de spelmanslåtar som nedtecknats under det sena 1800- och tidiga 1900-talet. Den samtida musikens ambition är att förnya och ta till sig influenser från alla möjliga håll, vilket man också menar alltid har varit naturligt för folkmusiken. Det är just förmågan att finna inspiration från skiftande källor exempelvis genom kontakter med musiker i andra länder som har hållit den vid liv, och det är i sig en del av den folkmusikaliska traditionen. Förnyelse kan handla om att ta till sig nya instrument från angränsande genrer och en rad exempel på detta kan man hitta bland de korröaktuella banden. Boot som spelar mandola och slagbordun, men det kan också innebära att visa den musikaliska släktskapen mellan musik från olika länder som när Maramas båda sångerskor sammanför en visa från Iran med den svenska standardlåten "Jag ser i dina ögon". När grupper som exempelvis Sågskära eller Väsen på senaste plattan söker sig tillbaka till musikaliska rötter under 1700-talet kan det alltså ses som ett sätt att upptäcka en folkmusik som ligger före den nationalromantiska kodifiering, vilket också det kan sägas spränga och vidareutveckla de traditionella ramarna. En sak står utan allt tvivel: det händer mycket nytt inom folkmusiken av idag. Det är en sjudande kittel av musikalisk kreativitet och vitalitet. Till detta bidrar inte minst musiker med bakgrund inom andra länders musikskatter, vars musikalitet möter och befruktar den svenska spelmanstraditionen.

Efter en koll på banduppställningen på Korrö kan lugnt säga att folkmusiken av idag rymmer ett brett spektrum av musikaliska stilar: Gjallarhorn representerar den gren som hämtar sin inspiration i ett tyngre rockgung, medan band som Ni:d drar mer åt det jazzigt improviserande. Båda kan sägas vara barnbarn till det sena sextiotalets brittiska våg av band som sammanförde folkmusisk med samtida musik. Nämnas kan folkrockband som Fairport Convention, Lindisfarne, medan band som Jethro Tull tog ett steg längre och sammanförde element inte bara från rock utan både från jazz och klassisk musik i den folkmusikaliska kitteln.

Man kan – med risk för att låta som någon gammal 70-talsstöt – fråga om folkmusik är folkets musik? Men folkmusik idag, må kallas "folkig", men den kallas inte folklig på samma sätt som Lill Babs eller melodifestivalen. En snabb titt ut över publiken i Korrö visar på en vid variation vad gäller ålder och stilar. Och glöm det där med knätofs - det är betydligt vanligare med dread locks! Kanske är folkmusiken som en del av världsmusiken till sitt väsen (om uttrycket tillåts) gränsöverskridande. I dag pratar man gärna om gränser mellan finkultur och populärkultur, den traditionella gränsen mellan högt och lågt spökar, och man kan fråga var folkmusiken hamnar på denna skala. Under 1700-talet kunde den dras mellan polska och menuett som en ståndsmässig markör. Men en nog så viktig skillnad idag är den mellan alternativ och kommersiell kultur. Förutom skillnader i de ekonomiska förutsättningarna, läser man i kriterierna för kommersiell musik in saker som utslätade dussinproduktioner, medan den alternativa musiken får stå för nyskapande och kreativitet.

Det är lätt att peka på den musikaliska originaliteten och kreativiteten, men kan folkmusiken av idag betraktas som en alternativ musik? Många artister ligger på små skivbolag, specialiserade på just folkmusik, som exempelvis Drone. Inte sällas startade av eldsjälar som brinner för musiken, och kanske kan det ses rymma en dos både proggig och punkig förkärlek för "independent labels". Festivaler ger näring åt andan av att livemusik är viktigare än hitlistor – levande musik är ofrånkomligt en del av spelmanstraditionen. En sympatiskt inslag inom folkmusiken är avsaknaden av divalater som t ex är så frekvent inom rockmusiken (för att inte nämna den klassiska musiken). Närheten mellan musikutövande och lyssnande gör kanske att förhållningssättet är annorlunda inom folkmusiken. Inte för att folkmusikvärlden skulle sakna stjärnor, eller "mästerspelmän" som de kallas, vilket naturligtvis inte betyder att alla är män. Men tanken om traditionsförmedling är ännu levande och mästerspelmän har därför en viktig roll att ge vidare musiken, och de fungerar ofta som lärare för sina respektive instrument. Dessutom är gammalt låtmaterial tillgängligt för alla och inte begränsas av upphovsrätt – en fråga som är brännande tider av uppkoppling och nedladdning. Live musik är levande musik är ett alternativ till brusande radiohits som dunkar hysteriskt mellan reklamjinglar.

Och en koll på termometern för att avläsa hur het folkmusiken är i dag efter ett besök på Korröfestivalen behövs egentligen inte: Hur het folkmusiken är vet alla som dansat polska en sommarnatt på logen i Korrö.

Ive Brissman