Tala om klass
Trots det, vill den nyliberala myten om en växande medelklass förpassa arbetarklassen till historien: Alla påstås ha fått det bättre. Arbetarklassen har försvunnit som en utrotningshotad art. Nedgången inom industrin är ett skäl till arbetarklassens påstådda försvinnande. Arbetsmarknaden är stadd i förändring, inte bara för de grupper som står utanför arbetsmarknaden. För dem med anställ-ning har villkoren förändrats: visstids-, tim- och projektanställningar är vanliga, men även arbete via F-skattesedel, vilket gäller en stor del av tjänste-sektorn. Till detta kan alla papperslösa arbetare som lever i Europa läggas. Många som utnyttjas hårt och cyniskt. Det som händer är snarare att arbetarklassen hotas av att falla ned i en underklasstillvaro där makten och möjligheterna att påverka den egna livssituationen är minimala, än att absorberas av en välmående medelklass. Det är en slags kollektiv omvänd klassresa nedåt.
Ökade klassklyftor är, enligt den marxistiska dialektiken, just vad man kan förvänta sig utifrån hur kapitalismen fungerar. Medan arbetarklassen, de som arbetar i produktionen, sugs ut tjänar kapitalisterna, de som äger produktionsmedlen allt mer och ackumulerar sitt kapital. Processen fortgår till samhället bryts i tu av sin egna inre motsättningar – tills klass står mot klass. Denna marxistiska samhällsanalys går inte bara stick i stäv med lögnen om den växande medelklassen som förs fram som en sanning i borgerliga medier, den stämmer bättre med vad som händer i samhället i dag. Men enligt den nyliberala världsbilden är arbetarklassen historia – det ekonomiska välståndet förvandlar alla till välmående medelklass. Men det är upp till individen att förvekliga klassresan in i medelklassens förlovade land. Var och en kan ta sig upp! De som inte kvalar in i den gyllene medelklassen, kallas lata och oföretagsamma – och har sig själva att skylla!
Medelklassen framställs som något eftersträvans-värt. Den sig själv som normerande och normal-iserande, medan arbetarklassen betraktas som de andra, menar Stephanie Lawler. Medelklassens ideal och leverne är stilbildande i media och tar över det som tidigare kallades den skötsamme arbetaren. Arbetarklass framställs som ett tras-proletariat eller den underklass som i kallas "white trash". I den borgerliga retoriken är arbetarklass fullständigt otidsenligt. För länge sedan fanns en respektabel arbetarklass, men "denna klass är nu försvunnen och har antingen sugits upp av en påstått växande medelklass eller förpassats till en arbetslös och arbetsskygg underklass, som saknar smak och är politiskt bakåtsträvande" enligt Lawler. Medelklassens syn på arbetarklassen präglas av brist, men inte brist på materiella resurser utan brist på smak, kunskap, fina manér och det rätta sättet att tala och vara. Människor ur arbetar-klassen, eller den proletariserade arbetarklassen, bemöts med förakt och avsmak från medelklassen.
Det är intressant att se hur denna medelklassens syn på arbetarklassen återfinns hos alliansens politik. Det kan tyckas paradoxalt att de nya moderaterna kallar sig arbetarparti. Det är inte bara ett utslag av en ironisk generation ung-moderater som vuxit ur MUF och intagit kansli-huset, det är ett utslag av en ideologi som låter skillnaden i samhället gå mellan de som arbetar och är skötsamma och de som inte arbetar och har sin egen oförmåga att tacka för sin situation. Det grundar sig på nyliberala idéer om att satsa på dig själv och undviker alla frågor om exploatering genom ett moraliserande språkbruk. Alla kan ta sig upp, bara man lägger manken till och är beredd att jobba! Genom att skilja mellan de som sköter sig och arbetar och de som inte sköter sig och därmed förtjänar att vara fattiga – de som lever på bidrag, de som inte anstränger sig – sker också en försåtlig glidning från arbetarklass till underklass.
Men vad innebär det att vara arbetarklass i det 21:a århundradet? Klassbegreppet synliggörs även i skönlitteraturen. När Annelie Jordal i boken Är du fin nog och Susanna Alakoski och Karin Nielsen i Tala om klass pratar arbetarklass är det klass-resenären som vi hör, de talar om arbetarklass-bakgrund och svårigheterna att känna sig hemma i den medelklass där de hamnat. Men ofrånkomligt tillhör de inte längre den arbetarklass vars liv de beskriver, förutom som en form av identitet. Att enbart tala om arbetarklass som identitet missar det väsentliga. Klassresenären riskerar att bli en medelklassens gullegris som visar att man kan jobba sig upp – om man bara är beredd att ta i, och ta för sig. När klass återkommer i sådana samman-hang förvisas den till en fråga om identitet, men en sådan diskussion riskerar att missa en maktanalys. Till syvende och sist avgör det arbete människor utför deras position i samhället (socialt, ekonomiskt och kulturellt) och vilka möjligheter de har att påverka sin egen arbets- eller livssituation. För-mågan att påverka kan inte bara vara individens klassresa till medelklasstillvaron utan en möjlighet att agera kollektivt utifrån sina gemensamma intressen – som en klass.
Att agera kollektiv som en klass fordrar ett klassmedvetande, men hur ser detta ut när man talar om arbetarklass? Marx ger arbetarklassen en särställning genom sin roll i den industriella produktionen. Det genom att de, som arbetskraft, är nödvändiga för att hålla produktionen i gång som de har ett vapen på hand – strejkvapnet. Genom att organisera sig och vägra arbeta under dåliga villkor kan de lamslå hela produktionen och i förlängningen – bekämpa det kapitalistiska system-et. En kämpande arbetarklass är en arbetarklass som är medveten om sina egna sanna intressen. Den fackliga och politiska kampen är utmärkande för en klassmedveten arbetarklass.
Men vilka möjligheter finns i dag för arbetarklassen att agera i enlighet med sina klassintressen. För de stora grupper som står utanför arbetsmarknaden är strejkvapnet inget alternativ. Hur ser deras mot-stånd ut i dag när till och med A-kassan hotas av alliansens politik? I dag blåser hårda antifackliga vindar från höger. Och det är detta som är det verkliga hotet mot arbetarklassen. De antifackliga tendenserna i samhället är en mycket farlig för-ändring vars konsekvenser vi måste se med klara ögon. Det som händer är att arbetarklassen, som varande en klass som kan kämpa för sina klassintressen, proletariserats till en underklass utan makt och möjlighet att påverka. Glidningen från arbetarklass till underklass sluttar allt brant-are. Det krävs motstånd för att ändra lutningen på detta sluttande plan. Inte en enkel biljett till medelklassen.
Ive Brissman
Vaxholmsmålet i EU-domstolen allt förre är med i facket att det fackliga redskapet försvagas är idag det starkaste hotet mot arbetarklassen. Utan det fackliga vapnet förvandlar arbetarklassen till en försvagad underklass som fråntagits möjligheter att påverka det egna arbetet. Glidningen från arbetarklass till underklass
Bourdeus klassbegrepp problematiserar klassindelning i enbart ekonomiska termer. Och visar i termer av kulturellt kapital visar att den som besitter en viss bildning kan kvala in i medelklassen även om de tjänar dåligt i rent ekonomiskt.. Om omvänt den som tjänar mer men inte besitter de rätta koderna, ges ändå inte tillträde till medelklassen.
Klassmedvetenhet när vi talar om medelklassen definieras ofta i termer av smak – mer exakt god smak. Det handlar om matvanor, resevanor medvetenhet vad gäller märkeskläder och numera även heminredning. Det gamla bildningsideal som utmärkte den gamla borgarklassen (och som i mångt och mycket bara var ett ideal) har blivit omodernt. Det är snarast konsumtionsvanor än kultur som utmärker dagens medelklass.
.
Genus, etnicitet, sexualitet allt det som kallas postmoderna teorier kan förklara exkluderandets mekanismer, hur underordning konstruerar, men kan inte förklara hur utsugning och exploatering går till. De blir därför otillräckliga för att förklara de förändringar som vi ser i samhället, och på arbetsmarknaden.
