Arbetarklassbakgrund –              ett skamligt nöje

Guilty pleasures – skamliga nöjen – är något man inte kan låt bli att uppskatta fast man vet att det i allmänhet uppfattas som dåligt, lågt eller pinsamt. Sydsvenskans kultursida försöka krydda till sina urlakade sidor i sommarhettan genom att låta en rad skribenter skriva om saken, "outa" sina skamliga nöjen och svara på frågan: varför skäms man? Först ut är Ann Heberlein (doktor i etik) och hon halkar rakt in på något riktigt förfärande skamligt: arbetarklassbakgrund.

Heberlein kryper ut ur skåpet och erkänner att hon själv hör till denna lilla skara. Hon sträcker sig till och med så långt att hon erkänner att klassbakgrund är viktig, och säger: "min egen reaktion på uppdraget att skriva om 'guilty pleasures' tydliggör mitt arbetarklassarv", och visst måste det vara jobbigt att skriva på liberala Sydsvenskan med en sådant bagage, så till den grad artikeln får rubriken "Självbild i gungning".

Men trots det säger sig Heberlein ha "svårt för kulturskribenter som koketterar med sin arbetarklassbakgrund". Med en tydlig passning till aktuella Åsa Linderborg säger hon att det är "billigt att hävda en underdogposition för att pappa arbetade på fabrik". Nej, man ska inte kokettera med att man " vuxit upp utan tillgång till god litteratur, konst och klassisk musik".

För någon klassanalys vill inte Heberlein veta av, hon känner bara "förakt för det eviga klasskoketterandet". Istället drar hon "gränsen mellan fint och  skräp", men gränsen är "synlig blott för de insatta och utvalda". Till skaran av de insatta och utvalda vill väl Heberlein räkna sig själv – även om hennes självbild gungar efter erkännandet – och därför puttar vi på gungan ytterligare och ställer vi frågan som Anneli Jordahl formulerade: Är du fin nog, Heberlein?