Frånvaron av gud i det svenska samhället diskuterar Werner Jeanrond, professor i teologi i Lund, i en artikel (SvD 2007-09-22). Han  hävdar  inte bara att gud har en plats i den allmänna debatten utan även att teologer måste vara en självklar del av den. Att de religiösa förespråkarna lyser med sin frånvaroa i den allmäna debatten är, enligt Jeanrond, en del av den "repressiva enhets-föreställning" som råder i landet. Utan teologer kommer samhälls-debatten att sjunka ner i "enhetlighetens träsk". Han efterlyser fler teologer i debatten. "Annars förträngs religionens potential från sin naturliga plats i samhället" (SvD 2007-09-22 min kursivering). Vad Jeanrond förespråkar är alltså en ståndpunkt där religionen har en naturlig plats i samhället, och ur ett ideologiskt perspektiv en kristen konservatism som vill göra upp med det liberala paradigm som vill göra religionen till en privatsak. Men i ett mångkulturellt samhälle som vårt är religionsfrihet värd att försvara från konservativa kristna angrepp. I dagens samhälle är det sekularismen som borgar för ett mångkulturellt samhälle.   

Sekularismen innebär att statens konstitution är neutral i religions-frågor. Det är inte betydelsen, som begreppet ofta felaktigt ges, att individer i mindre grad betecknar sig som religösa, som avses här. Som bakgrund till sekulariseringen i Europa kan man peka ut två företeelser och tankegods som varit avgörande för att påverka processen. Det första är franska revolutionen, upplysningens religionskritik. Den franska revolutionen ifrågasatte relationen mellan kyrka-stat där kungen var av Gud tillsatt. Den franska revolutionen avsatte inte bara monarkin, och kyrkan utan dess tankegods pläde-rade för att det politiska styret skulle vara skilt från kyrkan. De politiska ideologiernas födelse innebar också att religionsfrihet kom upp på den politiska dagordningen. Att välja att tro eller inte var en fråga för individen.

Den andra punkten som är viktig att peka på den invandring, från främst muslimska länder, som skett i Europa under senare delen av 1900-talet. Detta har gjort att Europa, som tidigare varit i stort sett homogent kristet och där en religion varit den allenarådande trosformen fick mötas med andra trosformer och därigenom ifråga-sattes den kristna religionens roll som grund för gemensamma vär-den, inte bara moraliska eller etiska, utan även kring den nationella kalenderns helgdagar, skola osv.

Men trots att sekularismen innebar ett konstitutionellt skiljande mellan kyrka-stat innebär det inte att religion som samhällsfenomen är att betrakta som perifer eller oviktig, snarare tvärtom. Trots att Västeuropa är den del av världen där sekulariseringen är mest genomförd, är frågor om religionens roll i samhället en viktig fråga i den politiska diskussionen. Den ökade invandringen har gjort det svårt att försvara kristendomen som "statsreligion", även om den alltjämt utgör en majoritetsreligion. Om en majoritetsreligion får ett stöd av staten kan minoritetsreligioner marginaliseras. Majoritets-grupperna kan därigenom sägas ha ett stöd av staten, medan minoritetsgrupper blir socialt och politiskt diskriminerade.

Detta har gett upphov till politiska diskussioner, där religionens betydelse framträder på flera områden. För att samhället skall kunna inrymma olika religösa grupper- såväl dem som väljer att inte sälla sig till någon religiös riktning - krävs att staten är neutral i frågor om religion, och att den behandlar alla grupper lika. Men också för att minska risken för konflikter mellan de olika grupperna, blir det nödvändigt att diskutera de religiösa gruppernas roll i samhället. Det innebär att dessa frågor ofta hamnar i ett politiskt fokus. Här finns alltså en dubbelhet i att i sekularismen beakta religionen i den politiska diskussionen. Det moderna samhället är pluralistiskt. Men medan det pluralistiska samhället som inrymmer flera religiösa grupper, förutsätter en sekulär konstitution där staten är neutral i religiösa frågor är det många religiösa grupper som är kritiska till sekularismen. Det gör att sekularismen leder till politiska kontro-verser. Vissa religösa grupper, som dem till vilka Jeanrond kan räknas, ser den som ett politiskt och ideologiskt angrepp mot deras intressen.

Sekularismen innebär alltså inte bara att staten är neutral i religiösa frågor, utan den vilar även på åtskillnaden mellan den offentliga och den privata sfären. Medan den offentliga sfären förutsätts förhålla sig religiöst oberoende, hänvisas individens religiösa preferenser till den privata sfären. Denna åtskillnad är dock betydligt mer komplicerad i den konkreta verkligheten. Är religionstillhörighet upp till individen, så att det faller under den privata sfären, eller är det så att när individen vistas i det offentliga rummet som exempelvis en skola eller arbetsplats, så bör individer vara neutrala? Det mest omdiskuterade exemplet är naturligtvis de muslimska kvinnornas huvuddukar. Allt oftare antas att den offentliga sfären skall vara religiöst oberoende, och det innebär även att individen som vistas i det offentliga rummet, skall förhålla sig neutralt. År 2004 slog en fransk utredning, initierad av Chirac, fast att alla typer av religiösa och politiska symboler skall vara förbjudna i franska skolor: Det gällde såväl muslimska huvud-dukar, den judiska kiplan, överdimensionerade kristna kors, som nazistiska hakkors. Frågan illustrerar med all tydlighet hur religionen kommit att bli en del av den samhällspolitiska debatten.

Religion är viktigt även på 2000-talet och bör diskuteras i samhälls-debatten. Men man måste också ställa krav på hur frågan diskuteras. När teologer nu efterlyser en plats i offentligheten är det inte ett utslag av religionens ökade politiska betydelse, utan just en konservativ kritik av sekularismen. Detta är tydligt när Jeanrond hävdar att "De som arbetar för religionens redundans till den privata sfären bär medansvar för religionens möjliga mutationer till det onda" (min kursivering) och när det börjar talas om "det onda" börjar man ana vad debatten handlar om. Att tala i termer av det onda leder onekligen tankarna till predikospråk och möjligen kan de sägas höra hemma i denna kontext. Jeanrond menar att "Frånvaron av en öppen diskussion om människans religiösa dimensioner berövar den svenska offentligheten möjlighet att skilja mellan gott och ont i de enskilda religionernas doktrin och trospraxis." Att etikettera tros-riktningar som onda eller goda är en uppgift som inkvisitionen ivrigt tog sig an men i en upplyst samhällsdebatt, som präglas av en kritisk argumentation och ideologiska ståndpunkter hör de inte hemma. Den offentliga debatten bör präglas av sakliga argument och kritiskt tänkande snarare än av metafysiska kategorier som ont och gott.

Samhällets drivkrafter kan bara förstås se till historiska sammanhang i ett ekonomiskt, socialt och kulturellt perspektiv och i denna förståelse finns inget behov av för moraliserande termer av ont och gott. Att anlägga ett perspektiv av ondska på exempelvis islam-istiska terroristdåd och peka på Usama Bin Ladens personliga ondska som drivkrafter bidrar inte till några förklaringar till det vi ser hända i vår omvärld. Istället leder det till en hetsdebatt som utmålar världen i svart och vitt och spär på de schismer vi redan ser i världsläget. Vi bara kan hoppas att gud låter oss slippa detta.

Ive Brissman