Det är alltså i dagarna hundra år sedan Amaltheadådet och det är detta hundraårsjubileum som gör att ABF i Malmö nu skall avtäcka en minnesplakett på platsen. Och man vill mana till eftertanke genom att se tillbaka till Amaltheadådet och till Sverige för hundra år sedan. Genom att förlägga avtäckningen till den sena sommarkvällen (klockan 21 den 11 juli) kommer förhoppningsvis den rätta stämningen att infinna sig – samtidigt som Anton Nilsson rodde ut för att placera sprängladdningen på fartyget 1908, fast hundra år senare 2008. Förhoppningsvis frammanar det inte bara den rätta stämningen, utan också förhoppningsvis får det oss också att ställa de viktiga frågor som dådet ställer oss inför.

Hur tänkte Amaltheamännen inför dådet? Vad drev dem till att gå till ytterligheterna och använda våld? Hur rättfärdigade de användandet av våld? Lyckligtvis finns källor att tillgå, där man kan söka svaren. Samtliga de tre som dömdes för dådet skrev senare böcker om sina erfarenheter: Anton Nilsson har skrivit om händelserna i Dömd till döden för Amalthea. Vintern 1907-08 rådde arbetslöshet i landet och som en följd av det, fattigdom och svält. I Malmö arrangerades ett demonstrationståg för att visa arbetslösheten, men under tåget krossades några rutor längs demonstrationsvägen. I efterspelet till tåget ställdes stenkastarna inför domstol. Nilsson ställde upp som vittne för att intyga att hans kamrat inte kastat sten, men eftersom det av hans berättelse framgick att han själv deltagit i tåget dömdes han till tjugo kronor i böter (vilket måste ha varit en ansenlig summa i dåtida penningvärde!) Att rättsväsendet knappast var neutral i förhållande till kampen om fackliga och demokratiska rättigheter bevisades gång på gång. Rättsväsendet var det bestående samhällets redskap. Demokrati och allmän och lika rösträtt var inte genomfört. Det var bara drygt 40 år sedan ståndsriksdagens tvåkammaruppdelning upphävts. Nilsson skriver:

Nilsson delade ungsocialisternas åsikter. Men att gå den parlamentariska vägen verkade leda till att kon dog medan gräset växte. Behovet av förändring var skriande i ett samhälle där klasskillnaderna var gigantiska och demokrati ännu inte fanns. Och rättsväsendet stod på överhetens sida.

Det tidiga 1900-talet var en tid för en spirande facklig och politisk aktivism. Konflikter utbröt, och strejkvapnet tillgreps. Både inom stadens industriarbetare men också bland lantarbetare. Ofta ledde det till att statarfamiljerna vräktes ur sina skyffen med smuts och jordgolv och fick söka sig tak över huvudet var de kunde. Fjärdingsman, länsman och vid behov ridande polis ställdes till patronernas hjälp och skydd, statarna fick aldrig samhällets stöd. Nilsson blev själv vittne till hur fjärdingsman och länsman vid ett tillfälle bar ut en hustru som skulle föda barn och ställde sängen under bar himmel. Hustrun fick själv försöka att klara förlossningen. Konflikterna blev allt vanligare. Enbart under 1908 uppgick de till 300. Arbetarna använde sig av strejkvapnet, och sympatiaktionerna mellan arbetarna var många, arbetsköparna tillgrep lockout. Fackföreningar var långt ifrån accepterade. Nilsson skriver:

Arbetsköparnas motvilja mot facket visade sig även i de svarta listorna. Svartlistning av fackförenings-anslutna eller politiskt aktiva arbetare var vanliga. Detta ledde i sin tur till att många arbetare blev arbetslösa. Ett annat av arbetsköparnas vapen var strejkbrytare: de var vanliga, och ofta ledde de till sammandrabbningar mellan strejkande arbetare och strejkbrytare. Så hände exempelvis i Sandökravallerna 1907 som rev upp sinnena i hela riket. Här dömdes de som varit aktiva i protesterna mot strejkbrytarna till åtta års straffarbete och det gick vad Nilsson kallar "en revolutionär stöt" över landet. Arbetarnas spontana aktioner mot strejkbrytarna framställdes av överheten som en fientlig aktion mot fosterlandet och beväringar sattes in för att möta dem, men ungsocialisterna mötte dem med standaret "Krig är brodermord". Det ledde till kravaller, flera blev skadade av sabelhugg och många dömdes till straffarbete. Strejkbrytare hämtades ofta utifrån. Galiciska strejkbrytare placerades runt om på skånska och blekingska landsbygden. Också engelska strejkbrytare hämtades. I Norrköping sattes de sommaren 1907 in i den pågående transport-arbetarkonflikten. Tre strejkbrytare knivskar där två arbetare, men engelsmännen undgick straff. De benådades av regeringen. Även till Malmö kom strejkbrytarna i den pågående hamnarbetar-konflikten, de var något över hundratalet. Redarna vågade inte låta dem bo i land utan lät dem husera på logementfartyget Amalthea.

Nilsson skildrar stämningarna månaderna innan Amaltheadådet. På senvintern och våren 1908 hölls många möten och man krävde ett samlat motstånd från fackföreningsrörelsens sida: Det var dags för generalstrejk. Men kraven fick inget gensvar. LO:s ledning sade nej. Det var tydligt att LO stod under inflytande av det socialdemokratiska partiet som inte ville ha någon storkonflikt inför valet. Många var missnöjda med LO:s undfallenhet och dess ordförande Herman Lindqvist ansågs inte vuxen att klara ut den situationen som nu rådde.

Känslan av att LO-ledningen lät sakerna gå ur sina händer manade till egna initiativ. Ett sådant var "Kamporganisationen" som bl. a. utgav skrifter, däribland en med titeln "Handlingens propaganda" som kom att spela en betydande roll för diskussioner om drivkrafterna i direkta aktioner i skilda delar av landet. Den centrala frågan var; hur skulle man få arbetarklassen aktiv?

Sådant var alltså läget när transportarbetar-konflikten i Malmö hamn inleddes. Strejken hade inletts i Göteborg den 20 juni och spridits till Helsingborg och Malmö. Stridsfrågan kom att handla om stuvarnas rätt att själva utse vem som jobbade som protokollförare. Den var denne som såg till att arbetet fördelades så rättvist som möjligt mellan hamnarbetarna. Arbetsköparna vill ersätta dessa med personer som var deras egna lakejer och därmed förhindra att fackligt och politisk aktiva fick arbete. Genom att utestänga dem förhindrade man också facklig aktivitet och agitation på arbetsplatserna. Det var detta som konflikten handlade om. Arbetsköparna vände sig till "Strikers Federation" som var en engelsk strejkbrytar-förmedling. "Svartfötterna" inkvarterades på Amalthea i hamnbassängen.

En ljus och vacker sommarkväll i slutet av juni eller början av juli samlades ett par tusen människor på kajen för att tysta demonstrera mot strejkbrytarna. Plötsligt hördes skott skära genom tystnaden, inte bara ett utan tre. Hamnarbetarna förhöll sig dock lugna. Skotten visade sig vara skarpa sedan man hittat kulorna i några järnvägsvagnar. De som avlossat de skarpa skotten mot folksamlingen åtalades av Malmö tingsrätt – och frikändes. Hamnarbetarna bjöd in strejkbrytarna till ett möte på Folket hus där arbetarna förklarade hur läget var, om den pågående konflikten och erbjöd engelsmännen att resa hem. Några engelsmän accepterade erbjudandet: de sade att de varit ovetande om detta och fick resan hem betald.

I detta läge gick diskussionerna heta bland ungsocialisterna som höll till på Kafé Utposten. Bland dem fanns de unga män som senare skulle kallas Amaltheamännen. Anton Nilsson, Algot Rosberg och Alfred Stern. De var alla i 20-årsåldern. Rosberg berättar i sin bok Amalthea:

Det man avsåg var alltså att skrämma strejkbrytarna så att de gav sig av. Då skulle den pågående hamnarbetarkonflikten få en annan vändning till arbetarnas fördel. För att uppnå detta fordrades dynamit och det kunde man finna i kalkbrottet i Klagshamn. Man införskaffade 20 kg trots att man med lätthet kunnat skaffa 120 kg om man velat ställa till med en större förödelse bland strejkrytarna. Det var Rosberg som tillverkade bomben. Dynamiten förpackades i en tunn plåtburk och virades in i tidningspapper. Att det var tunn plåt var viktigt: tjock plåt hade kunnat bli splitter, precis som en trälåda med spikar. Man ville inte åstadkomma större förödelse, utan vad man syftade till var ett skrämskott för att få i väg strejkbrytarna. Men det var inte bara i tillverkningen av bomben som man gjorde noggranna övervägningar om de skador man kunde åstadkomma och vidtog försiktighetsåtgärder – också placeringen av bomben valdes noga. Nilsson understryker att alla "förberedelser avsåg att eliminera risken för personskador men att skrämma ordentligt. Den fruktansvärda skräll som ett så där löst liggande dynamitskott åstadkommer alldeles invid dem där de ligger och sover borde ge dem en ordentlig chock och vara nog för att de skulle ge sig iväg." (6) Hur resonerade man då när man valde var man skulle placera bomber? Nilsson skriver:

Man avsåg att skada fartyget och skrämma strejkbrytarna. Tyvärr visade det sig att de missbedömt var strejkbrytarna befann sig på fartyget. Det visades att några låg på mellandäck i närheten av luckan där bomben placerades, kanske på grund av den varma sommarnatten. En av dem dödades då han träffades av en bit bortsprängd kätting. 21 andra skadades.

I sin samtid väckte dådet starka känslor.Nilsson och Rosberg dömdes till döden, men benådades till livstid, medan Stern dömdes till livstids straffarbete, dessutom dömdes Thure Andersson-Reimer (den fjärde unge mannen som drog sig ur attentatet precis innan) till sex månades straffarbete, Jöns Jönsson, ägare till Kafé Utposten, dömdes till två månaders straffarbete och Natalia Malmström som var sambo med Rosberg dömdes till 100 kronor i böter. Men trots de hårda domarna fick amatheamännen starkt stöd, både i Sverige och utanför landets gränser. Vid ett tillfälle tågade 10 000 arbetare till centralfängelset i Härnösand (där Amaltheamännen satt) för att visa sitt stöd. I USA engagerade sig Joe Hill för saken. Tusentals arbetarmöten samlade 130000 namn. Tack vara dessa påtryckningar kom de att friges, revolutionsåret 1917.

Hur ska vi då svara på frågan om hur Amaltheamännen rättfärdigade användandet av våld. Det är klart att de inte avsåg döda eller skada strejkbrytare utan att de syftade till att få dem att ge sig iväg för att därigenom pressa arbetsköparna till en lösning på hamnarbetarkonflikten. Man skall minnas att våld användes av båda sidor i konflikten. Inte minst av polis och militär som skyddade arbetsköparna. Amalthea kan inte ses som en isolerad händelse, den kan bara förstås i sitt sammanhang. Vem som är frihetshjälte eller brottsling är beroende av historieskrivningen och vem eller vilka som har makten över denna. Det handlar inte bara om ifall det är högern och vänstern som har tolkningsföreträde. Amalthea-dådet har varit en omtvistad händelse i arbetarrörelsen, den hyser inte samma självklara plats i kanon som Ådalskravallerna där fem obeväpnade personer, fyra strejkande arbetare och en åskådare, dödades av militär. Socialdemokratin har i högre grad tagit avstånd från Amalthea än de till vänster om SAP. Så var det redan under samtiden. Rosberg skriver om vad de social-demokratiska tidningarna skrev om händelsen:

Kanske är det detta avståndstagande från socialdemokratin som också lett till att det inte är förrän nu som platsen för Amalthea får sitt minnesmärke. Lunde, platsen i Ådalen där skotten föll, fick redan 1981 sitt minnesmärke – alltså femtio år efter skotten. Men vad säger oss då Amaltheadådet idag? Vilka frågor ställer det oss inför?

Amaltheadådet är inte en symbol som står för våldsromantik. Däremot är det en symbol för att de fackliga och demokratiska rättigheterna är något som inte är givna en gång för alltid. De rättigheter som vunnits i vårt land, vanns genom en lång strid som krävde offer på båda sidor. Idag går stegen åt andra hållet: Vaxholmsmålet visar att EU är beredda att gå arbetsköparnas intressen till mötes för att få facket och kollektivavtalen att framstå som handelshinder och därmed göra dem till olagliga aktiviteter. Paradoxalt nog – trots att hundra år förflutit – verkar den tidiga arbetarrörelsens erfarenheter bli mer och mer relevanta att se tillbaka på för att förstå vår egen samtid. De kommer så att säga närmare, trots det tidsmässiga avståndet. Historikerna Roger Johansson och Lars Berggren m. fl. har lyft fram detta i en debattartikel angående minnesplaketten som skall placeras på Beijerskajen i Malmö.

Amalthea är värdeladdat.  Det visar sig även i de stämningslägen om 100-årsjubileet väckt till liv bland högerbloggare: Här ifrågasätter man inte bara varför man skall resa ett minnesmärke, här kallas också Amatheamännen för terrorister i enligt med högerns propagandaspråk av idag. Detsamma gäller dem som dödades i Ådalen, de var också terrorister! Det visar inte bara hur högern använder terroristbegreppet i sin historieskrivning. Det visar framför allt betydelsen av historieskrivning. Vem avgör vad som är en händelse värd att minnas? Och vilka minnesmärken som skall resas? Klart är att arbetarrörelsen måste skriva sin egen historia – och resa sina egna minnesmärken – för ingen annan kommer att göra det. Det måste också vara här man för ett samtal som tillvaratar erfarenheter i den långa historiska kampen för demokrati och fackliga rättigheter.

Ive Brissman

Källhänvisningar

1. Nilsson, Anton, Dömd till döden för Amalthea, s. 91f

2. Nilsson, Anton, Dömd till döden för Amalthea, s. 95