Ale Möller Band, Jeriko, 7/9 2007

Ibland tror man inte att en artist eller grupp kan överträffa sig själv. Vad man tidigare sett och hört har varit av sådan kaliber att man får en känsla av att det inte kan bli bättre än vad som redan presterats. I bästa fall kan tidigare prestationer uppnås eller nästan uppnås. Gott så. I fallet Ale Möller Band, i samband med höstpremiären på Jeriko i Malmö, kan jag dock konstatera att det är möjligt att överträffa sig själv musikaliskt. Ale Möller i egen hög person, med sina rötter i Malmö, utgör en självklar favorit hos många folk- och världsmusiklyssnare. Han representerar, på något märkligt sätt, mänsklig värme och generositet, samtidigt som det inte råder någon tvekan om vem som är kapellmästare. Den kombinationen är inte alldeles enkel, men Ale lyckas med den. Han lyfter fram de enskilda gruppmedlemmarna, ofta genom att berätta en personlig anekdot från deras liv eller hur han själv träffade dem en gång i tiden.

Bandets musik utgörs av en härlig mix av influenser från olika delar av världen, inte så sällan från något av världens hörn som band-medlemmarna har sitt ursprung i. Bandets båda underbara "renodlade" sångare, Mamadou Sené från Senegal och Maria Stellas från Grekland, intar en central audiovisuell plats på scenen, samtidigt som bandets "groove" genom basisten Sebastien Dubé från Kanada och slagverkaren Rafael Sida Huizar från Mexiko utgör en lika självklar och omistlig del. Till detta kryddas musiken av Ales multiinstrumentalistiska begåvning och värmlänningen Magnus Stinnerboms svängiga fiolspel.

Världsmusik har under de senaste femton-tjugo åren vuxit till en stor och mycket populär musikalisk genre, kanske i jämnhöjd med rockmusiken, faktiskt. Parallellt med världsmusikens framflyttade positioner har den svenska folkmusiken fått en renässans och genomgått en förtjänstfull förnyelse, särskilt bland yngre människor, vilket är otroligt glädjande. Och sanningen att säga, de svenska eller skandinaviska inslagen hos Ale Möller Band lyfter väl så mycket som de västafrikanska eller grekiska.

En bit in i konserten avslöjade Ale att han inför sina band-medlemmar berättat om de förväntningar han hade på hemma-publiken inför konserten, där han gärna mindes det tidiga 1970-talets malmöitiska publik. Jag vet inte om jämförelsen föll ut till belåtenhet, men en sak är säker: 2000-talets entusiasm för Ale Möller Band på Jeriko gick inte att ta miste på.

Henrik Brissman