Tomas Andersson Wij

Mejeriet i Lund, 28/4 2007

In träder en man i yngre medelåldern iklädd en grå kavaj, en vit skjorta, en randig slips och ett par beiga, säckiga byxor, och han skulle troligen betraktas som allt annat än hipp av de flesta. Han påminner snarare om en trygg och lite tråkig ombudsman från sent 1970-tal. Dock plirar ett par pigga ögon bakom de mörkfärgade bågarna, och han börjar sjunga på någon omisskännlig stockholmsdialekt, och det råder ingen tvekan om att vi har att göra med en av de mer angelägna av våra svenska singersongwriters i vår tid. Tomas Andersson Wij har utvecklats till en finkänslig Folkhemsskildrare, där mellanstora svenska städer, pingisspelande blonda barn och frikyrkor passerar revy, och dessa företeelser, som kanske oftast har ett stänk av tråkighet och banalitet över sig, får plötsligt betydelse och en särskild lyster i Andersson Wijs framförande.

Med äkta kärlek och respekt behandlar han teman som sträcker sig över hans barndom och ungdom under 1970- och 1980-talet, där hans frireligiösa men samtidigt radikala uppväxt står i fokus, en kombination som kan synas motsägelsefull. Sångerna ledsagas i mellansnacket av små personliga berättelser som närmast ger upplysningar om hur de skall tolkas eller förstås, dock på ett humoristiskt och generöst sätt. Även Lund involveras i berättelsen, då han faktiskt gjort sin prao på Smålands Nation, de arbetsskyggas högborg. Där lärde han sig, enligt egen utsago, att "supa och en sak till". I anslutning till denna vistelse sprack ett tidigt förhållande med en psykologistuderande flickvän, en så kallad tvillingsjäl, och sensmoralen i berättelsen är att "tvillingsjäleriet" är klart överskattat. Andersson Wij uppmanar den ganska unga delen av publiken att förhålla sig skeptisk till företeelsen.

Vi får också en inblick i Livets Ord i Uppsala i samband med ett tre dagars besök av Andersson Wij i ungdomen, där sektens uppmaning att säga upp bekantskapen med vänner utanför församlingen och att sätta klacken i okristna skivor fick honom att dra helt andra slutsatser än Livets Ords. För visst framskymtar religiösa teman i Andersson Wijs texter, men de känns inte påklistrade eller manierade. Som konsertbesökare förstår man att han håller en nykter distans till trosfrågorna, vilket är befriande. Till och med när han tolkar Carolas "Evighet" känns det avslappnat och värmande, vilket kristna artister sällan får mig att känna. Kort sagt, lundapubliken fick uppleva en varm och angelägen konsert med texter som betyder något, och det vill inte säga lite.

Henrik Brissman