Gymnasielärarens Lilla Röda

Regi: Hans Petter Moland

Gymnasielärare Pedersen lever ett lugnt och konventionellt liv som det anstår en man ur den bildade medelklassen. Han är korrekt klädd, som det förväntas av en man i hans ställning och snart också gift familjefar. Men när vänstervågen under det sena sextiotalet sveper över världen når svallvågorna även Gymnasielärare Pedersens stillsamma liv. Främst är det genom mötet med sina egna radikala elever som han kommer i kontakt med de nya och omvälvande vänstertankarna. Snart nog dras han in i en maoistisk liten grupp som anordnar möten, som omgärdas av största försiktighet och planerar för den kommande revolutionen. Så går det som det går: gymnasielärare Pedersen möter sin egen "Miss revolution" i gestalt av Nina och snart har han helt och hållet förlupet hemmet och det konventionella familjelivet för att leva ett liv med röda förtecken - för kärleken och revolutionen.

Både Pedersen och Nina är barn av sin tid: personer med borgerlig medel- och överklassbakgrund. De kastar sig in i kampen för att strida för arbetarnas sak, men de är båda två totalt oförmögna att förstå vad klassamhället innebär. Deras politiska engagemang är som en religiös omvändelse. De har sett ljuset! Eller snarare sett de röda fanorna, och läst den lilla röda. Nina som är utbildad läkare, ger upp sitt läkarkall för att verka som en revolutionens apostel bland kvinnorna i syfabriken: behöver jag tala om hur väl hon lyckas i sitt självpåtagna uppdrag att föra arbetarklassens talan? Utrustad med tidningen "Klassekampen" försöker hon sprida det maoistiska ljuset, men lyckas bara sälja en enda prenumeration.

I filmens slutscen sitter gymnasieläraren i ett nutida Norge och försöker förklara för de som är unga idag hur det kom sig att han drogs in i detta engagemang. Som ett sätt att säga: tag varning för dessa röda läror. Denna bild känner vi igen från det offentliga samtalet idag. Intellektuella med medelklassbakgrund som gör avbön offentligt för sin vilda och allt för röda ungdom. Utan tvekan är denna bild av den vänstervåg som svepte över världen under det sena sextio- och sjuttiotalet så vanlig på grund av att dessa personer en i dag besitter en offentligt position där de ges utrymme för sin historia. Men det visar också hur ett politiskt engagemang som förlitar sig mer på ett läckert litet märke att sätta på kavajkragen än på en förankrad arbetarklasserfarenhet tenderar att urvattnas till politiska fraser, eller en förkärlek för vänsterkitsch i form av porträtt av ledaren Mao inramad av röda fanor. Och det lilla märket med stjärnan på rocken är lika lätt att ta av som att sätta på när vinden blåser åt ett annat håll.

Onekligen var detta en del av den radikala vänstern, men det finns också en annan historia om den politiska engagemanget under sextio och sjuttiotalet: en som inte bara handlar om färglada fanor som vajar i en tillfällig vänstervind utan som går på djupet i en stävan att förändra ett orättvist klassamhälle. Men den historien får vi ta en annan gång för där var gymnasielärare Pedersen och hans sköna Nina inte med.

Ive Brissman