Göran Månsson med sin kontrabasföljt.  Foto: Ive Brissman

Magiska medeltida ballader

Gjallarhorn är i den fornnordiska mytologin det horn som ljuder då gudarna skall sammankallas till råd inför ragnarrök. Blotta namnet borgar för en musik med en mörk klangbotten, och namnet är inte taget för intet. Med en mix österbottniska spelmanstraditioner, medeltida ballader och finsk runosång hamnar man i en modern form av folkmusik. Fyra svartklädda gestalter intar scenen. Nerven i musiken finns främst hos den finlandsvenska sångerskan Jenny Wilhelms fantastiska röst, och den mjuka finlandssvenskan gör de medeltida balladerna närmast magiska. Hon är också stommen i gruppen som sedan starten skiftat medlemmar några gånger. Ett av de senare tillskotten är flöjtspelaren Göran Månsson, som tillför en extra dimension med sitt innovativa flöjtspel som lyfter och samspelar. Gruppen består i dag också av Adrian Jones (fiol), Sebastian Åberg (slagverk), samt Martin Kantola (ljudtekniker). Tyvärr hamnar trummorna alldeles för mycket ljudmässigt i frontlinjen, och dessutom känns kompet som ett traditionellt rockkomp som har flätats in folkmusiken, det dränker inte bara Månssons flöjter utan även Jones’ fiol, vilket är synd. Det är inte alltid så enkelt att tyngd skall stavas maxat med trummor.

Under konserten på Korröfestivalen är mycket av materialet hämtat från färska cd:n "Rimfaxe", och gruppen ger prov på en experimentell ådra i den långa versionen av "Blacken" och här får inte bara var och en av medlemmarna möjlighet att släppa loss i ett solonummer – sångerskan når högt i ekvilibristiska röstövningar och kulning, men mest imponerar nog ändå Månsson som tar fram en kontrabasflöjt. Här bryter man också musikaliska gränser till den gren av elektronika som låter ljudkollage bli stå som en självständig klangbotten.

Ive Brissman