Hungersnöd i Stockholm 1918. På Skeppsbron plockar hungrande   människor kaffebönor som läckt ut från några trasiga säckar.         Foto ur "75 år i Sverige" av Carl-Adam Nycop

Vår förståelse av 1900-talet

Frågan om hur vi skall förstå 1900-talet, "Det korta århundrandet", har diskuterats och debatterats livligt genom åren. Framför allt har en oomkullrunkelig sanning fastslagits av forskare, med liberal och konservativ ideologisk inriktning, att 1900-talet främst har handlat om kampen mellan demokratier och diktaturer enligt synsättet om den så kallade totalitarismen. Med andra ord skall utgången av andra världskriget förstås som att ett idékomplex, kallat "1945 års idéer", ha segrat över nazistiska och fascistiska läror. "1945 års idéer" baseras på föreställningar om politisk demokrati, mänskliga fri- och rättigheter samt marknadsekonomi, och dessa skall ha utgjort grunden för hur de västerländska samhällena skulle organiseras efter andra världskriget. Detta tankegods skall ses som ett arv i rakt nedstigande led från franska revolutionen 1789, den borgerliga revolution som gjorde upp med adelsprivilegier och monarkin som statsskick, i varje fall som reellt politiskt system, och som banade vägen för det framväxande borgerskapet i Europa under 1800-talets första hälft. Borgerskapet kom i stor utsträckning att bli bärare av liberala idéer som näringsfrihet och pressfrihet, ett par exempel på friheter som ett sekel senare räddades undan Hitler och Mussolini 1945. Sannolikt kan vi tänka oss att de kommunistiska staternas sammanbrott 1989-91 i Sovjetunionen och Östeuropa har utgjort en logisk länk till segern över nazismen/fascismen 45 år tidigare. Med andra ord fördröjdes, enligt denna historiesyn, den västerländska, liberala marknadsmodellens seger i öst, men den var likafullt historiskt nödvändig, för att inte säga determinerad. Denna modell skulle ha präglat västerlandet i allmänhet under seklet, men även präglat Sveriges utveckling till viss del.

Föreställningen om 1900-talet som en maktkamp mellan demokratier och diktaturer har naturligtvis ett visst korn av sanning i sig: under århundrandet har demokratier växt fram och etablerats, och under samma period har diktaturer växt fram men besegrats, antingen av andra stater i krig eller av de egna systemens tillkortakommanden. Denna föreställning har även etablerats och förstärkts genom historieforskningen, d.v.s. t.ex. har den politiska samsynen kring andra världskrigets drivkrafter och resultat blivit en vetenskaplig sanning. I Sverige har denna historiesyn fått statlig legitimitet genom myndigheten Forum för levande historia, som startade som ett informationsprojekt för att från och med sommaren 2003 ombildas till myndighet. Forum för levande historia har under några år knutit till sig forskare från olika discipliner, och det är särskilt två projekt som har låtit tala om sig, Sveriges relation till nazismen och förintelsen samt kommunistregimernas brott mot mänskligheten. Båda forskningsområdena är naturligtvis angelägna och legitima att utreda och informera om, men det är djupt problematiskt att staten bedriver historiska kampanjer kring enskilda, om än viktiga, företeelser i vår historia, som lyfts ur sina sammanhang och som legitimerar en specifik historiesyn – läran om totalitarismen. Än mer problematiskt är att mindre nogräknade historiker, idéhistoriker, ekonomhistoriker och andra professionella forskare legitimerar ideologiskt styrd historieskrivning och okritiskt anammar en sådan reduktion av vår förståelse av 1900-talet. Få är förvånade över att t.ex. kapitalismens eller kristendomens brott mot mänskligheten inte blir föremål för någon kampanj från Forum för levande historia. Ett viktigt skäl till detta selektiva val av historiekampanjer är att varken kapitalismen eller kristendomen betecknas som totalitära och följaktligen inte bidrar till att förklara 1900-talet som en kamp mellan, just det – demokratier och diktaturer. Ett annat viktigt skäl är självfallet att kapitalismen som ekonomiskt maktsystem och kristendomen som världsomfattande religion står på den segrande sidan i denna förmodade kamp mellan demokratier och diktaturer. Att segrarna skriver historien är faktiskt ingen klyscha, och den är särskilt sann vad gäller andra världskriget och hur vi skall förstå världsbrandens utgång.

Dock är historieforskningen tämligen överens om att det trots allt finns ett samband mellan första och andra världskriget, och frågan är om inte hela perioden 1914-45 skall ses som ett enda långt sammanhängande krig. Bakgrunden till båda världskrigen är naturligtvis komplexa, men vi kommer aldrig ifrån att de ekonomiska drivkrafterna är grundläggande. Såväl Tyskland som Storbritannien, USA, Sovjetunionen och Italien hade imperialistiska ambitioner under såväl första som andra världskriget, och det rörde sig knappast om en ädel kamp från demokratiernas sida att rädda Europa och Världen från totalitära läror. I varje fall var inte detta det primära skälet att bekämpa Nazityskland. Istället var det primära att slå vakt om sina intressen, sina gränser och tillgångar. Idéer om politisk demokrati och mänskliga fri- och rättigheter var sekundära i detta avseende, eftersom t.ex. Storbritannien och Frankrike fortfarande upprätthöll sina kolonier, vilket knappast kan betecknas som en mission för att sprida demokrati eller frihet.

Som bekant stod även Sovjetunionen på den segrande sidan i andra världskriget, och det var ryska soldater som befriade fångarna i Auschwitz den 27 januari 1945, något som åtskilliga antisemitism-forskare gärna håller tyst om. Om kampen hade gällt främst demokrati och mänskliga fri- och rättigheter hade knappast USA, Storbritannien och Frankrike allierat sig med Sovjetunionen under krigets andra hälft. Sovjetunionens insats under kriget brukar ned-tonas, trots att historieforskningen är tämligen överens om att slaget vid Stalingrad 1942 och andra slag på Östfronten fällde avgörandet under kriget på ett helt annat sätt än de allierades invasion i Normandie i juni 1944. Att Sovjetunionen representerade den segrande sidan under kriget är besvärande för tankegången om kriget som en fråga om demokratier och diktaturer, och detta faktum är besvärande för hela demokrati/diktatur-tesen hur 1900-talet skall tolkas och förstås.

Som jag påpekat ovan har tesen om 1900-talet som en arena för en kamp mellan demokratier och diktaturer visst fog i sig, något annat vore dumt att förneka. Men frågan är om denna tolkning utgör den övergripande berättelsen om 1900-talet, alltså ramberättelsen kring vår förståelse av det gångna seklet, eller om det finns andra berättelser som kan konkurrera om denna. Eller är alla andra berättelser per definition underordnade? Var får tolkningen av 1900-talet som en kamp mellan arbete och kapital plats i en sådan struktur? Hur skall kvinnans begynnande frigörelse eller de koloniserade folkens frigörelse betraktas? Hur skall vi förstå sociala orättvisor, religiös fundamentalism eller klimathot i en sådan kontext? Kort sagt: är tolkningen av 1900-talet som en demokrati-diktatur-kamp särskilt lämplig eller ens relevant? Enligt min mening är den inte det. Låt oss betrakta Sveriges historia ett ögonblick.

År 1921 lyckades svenska folket tillkämpa sig allmän och lika rösträtt. Denna demokratiska reform var ingen skänk från ovan, av gudomliga eller patriarkala krafter. Nej, det demokratiska genombrottet var resultatet av ett mödosamt politiskt arbete av främst arbetarrörelsens olika grenar och liberala krafter. Motståndet mot demokratiska principer stod främst den politiska högern och dess bundsförvanter i näringslivet för. Högern fruktade att dess ekonomiska och politiska privilegier skulle äventyras och att folkflertalets bristande utbildningsnivå skulle leda Sverige i fördärvet. Den ryska revolutionen 1917 påskyndade det demokratiska genombrottet ─ rädslan för att revolutionen skulle spridas som en farsot var stor inom högern, och det var under svåra överväganden som man tvingades acceptera den utvidgade rösträtten. En politisk revolution av rysk modell hade varit värre, vilket även liberalerna hävdade. Högerns retoriska vurmande för demokrati och mänskliga rättigheter är av betydligt senare datum, och det var knappast av ideologisk övertygelse som högerledaren Arvid Lindman och de övriga i partistyrelsen accepterade demokratin, utan det rörde sig snarare om en omvändelse under galgen under trycket av en politisk verklighet som gjorde sig påmind. Den stora politiska och ideologiska striden i Sverige under 1900-talet måste nog trots allt sägas ha stått kring rösträtten under seklets två första decennier. Förvisso uppstod som bekant även senare hårda ideologiska strider kring t.ex. det socialdemokratiska (socialistiska) efterkrigs-programmet 1944 eller frågan om löntagarfonderna på 1970- och 80-talet, men grunden för hur det svenska 1900-talet skall förstås finns i rösträttsstriden.

Någon större risk för att Sverige efter den allmänna och lika rösträttens införande skulle förvandlas till en diktatur under trycket av inre eller yttre hot förelåg knappast, snarare reducerades ytterlighetsgruppernas potential ytterligare efter den så kallade "kohandeln" mellan socialdemokraterna och bondeförbundet 1933, då bonderörelsen orienterade sig mot mitten. I flera andra länder i Europa var ju bondepartierna däremot oftast högerextrema och fascistiska under mellankrigstiden. Inte heller under det resterande 1930-talet eller under andra världskriget förelåg någon större risk för att nazistiska eller fascistiska, eller för den delen kommunistiska, grupperingar skulle gripa makten i Sverige. Den svenska samlings-regeringen under Per Albin Hanssons ledning manövrerade skickligt, om än långt ifrån alltid moraliskt, mellan främst Nazitysklands olika påtryckningsmedel.

Den strid som till och från rasat i Sverige under främst 1990- och 2000-talet om den svenska samlingsregeringens agerande under andra världskriget, eller huruvida Sverige borde gått med i kriget eller ej, måste till stor del ses i fonden av frågan om det är moraliskt riktigt att vara neutral i ett krig. Den svenska neutralitetspolitiken, med anor från tidigt 1800-tal, har kritiserats grundligt och ibland har kritiken haft fog för sig. Men med facit i hand måste ändå hävdas att den svenska neutralitetspolitiken i huvudsak varit såväl realpolitiskt som ideologiskt riktig. Tack vare den förda utrikespolitiken har Sverige sluppit två världskrig och sluppit att dras in i stormaktskonflikter under det kalla kriget. Tack vare neutralitets-politiken har Sverige under främst 1960- 70- och 80-talet (särskilt Olof Palme) kunnat föra en aktiv talan för de små staterna i världen, särskilt för den tredje, och utgöra ett politiskt alternativ till kärnvapenkapprustningen och imperialistiska doktriner.

För att återvända till samlingsregeringen under andra världskriget skall vi komma ihåg att den hade två huvuduppgifter ─ att hålla landet utanför kriget (som under det första) och att klara svenska folkets livsmedelsförsörjning (vilket däremot inte lyckades under det första). Med facit i hand kan vi konstatera att den klarade båda uppgifterna. Av moraliska skäl kan vi naturligtvis alltid ha kritiska synpunkter på samlingsregeringens agerande gentemot Nazi-tysklands propåer om permittenttrafik, transportförbud m.m., men faktum är att Sverige agerade på det sätt som det kunde agera och som vilket annat land som helst i Sveriges situation sannolikt skulle ha agerat.

De som nu, drygt sextio år efter att kriget avslutats, hävdar att Sverige borde gått med i kriget mot Nazityskland har själva inga erfarenheter av krig, och har därmed inte själva riskerat att tvingas acceptera att familjemedlemmar, vänner och släktingar skickats ut till krigsfronten eller själva tvingats söka skydd vid bombanfall. De tycks dessutom hysa en grumlig föreställning om att Sverige på något sätt militärt skulle kunnat bidra i kampen mot nazismen. "Det är ju alltid fegare att stå utanför". Man glömmer dock att tack vare att Sverige stod utanför kriget kunde landet ta emot ett stort antal flyktingar från olika länder (främst de nordiska), fungera som sambandscentral för de allierades säkerhetstjänster och utbilda danska och norska (polis)trupper på svensk mark. Den sista åtgärden stred för övrigt mot den officiella neutralitetspolitiken. Stora eftergifter gjordes för övrigt gentemot Storbritannien under krigets senare skede (frågan om lufttillträde), vilket faktiskt också var ett brott mot samma politiska doktrin, fast nu till de allierades fördel.

En central invändning har jag dock mot samlingsregeringens agerande ─ frågan om hur den inhemska oppositionen behandlades. Detta gäller såväl att kommunister och vänstersocialdemokrater sattes i interneringsläger i främst Norrland eller att oppositionella tidningar såsom Torgny Segerstedts GHT eller Ture Nermans Trots allt! belades med transportförbud. Här ser vi exempel på odemokratiska åtgärder för att kväsa en obekväm opposition, vilket även demokratiskt valda regimer som bekant kan göra sig skyldiga till.

Den välfärdspolitik, sociala och ekonomiska reformer, som framför allt under 1930-talet hade börjat utvecklas, tog en tillfällig paus under kriget, för att på allvar blomma ut efter 1945. I praktiken antogs ingen ny väg, ett nytt ideologiskt vägval som ett resultat av att nazismen och fascismen krossats, snarare fortsatte man på den väg som redan antagits under mellankrigstiden. Svensk välfärdspolitik efter 1945 har alltså knappast några kontaktytor med frågan om demokrati och diktatur, den avgörande ideologiska striden stod ett kvartssekel tidigare kring rösträtten. Den närmast exempellöst framgångsrika period som Sverige genomgick mellan 1945 och 1980 är vad Tage Erlander en gång kallade "skördetiden" i svensk politik (även om han främst syftade på 1950- och 60-talet). Under denna period genomfördes ett antal oskattbara reformer som t.ex. ATP, arbetsrätten, grund- och gymnasieskolans införande, sjuk-vårdens och daghemmens utbyggnad, sociallagstiftningen och principen om bostad som en social rättighet. Exemplen kan mångfaldigas. Sverige framstod utomlands som "ett socialistiskt paradis", där flera av de rättigheter som införts kunde vänstern i många kommunistiskt inspirerade länder bara drömma om. Lägg därtill, som ovan nämnts, den aktiva utrikespolitiken under Palmes ledning, där den under en tid framstod som ett realistiskt alternativ mellan USA:s och Sovjetunionens kalla krigs-politik.

Den svenska modellen har i vår tid debatterats och kritiserats, se t.ex. frågan om steriliserings- eller neutralitetspolitiken, vilket delvis måste ses i ljuset av den nyliberala ideologiska offensiv som drabbat såväl offentlig debatt som vetenskaplig forskning under främst 1990- och 2000-talet. Journalisten och författaren Maciej Zaremba utgör kanske det mest flagranta exemplet på hur den svenska folkhemspolitiken (främst steriliseringspolitiken) kan vantolkas. Värre är att även historisk forskning sysslar med ideologisk förblindning, se t.ex. idéhistorikern Svante Nordins "biografi" om 1900-talet, idéhistorikern Henrik Bachners avhandling om antisemitism i Sverige efter 1945 eller historikern Maija Runcis avhandling om steriliseringsfrågan. Det är naturligtvis ingen slump att Bachner har figurerat i det stora forskningsprojektet kring "Sverige, Nazismen, Förintelsen" eller att Nordin representerar den gamle 68-marxisten som gjort en ideologisk men populärt hållen hel-omvändning när de politiska vindarna börjat blåsa åt ett annat håll. De är dessvärre inga solitärer men typiska exempel på hur 1900-talet kan vantolkas och ideologiskt missbrukas under vetenskaplig täckmantel.

Så, vad har 1900-talet handlat om? Ja, kampen mellan demokratier och diktaturer är endast en aspekt bland flera som kan anläggas på det gångna seklet. Enligt min mening har svensk och västerländsk 1900-talshistoria handlat om hur det stora folkflertalet, särskilt kanaliserat genom folkrörelserna, tillkämpat sig ett demokratiskt samhällsskick och en dräglig ekonomisk och social tillvaro. Genom den materiella standardhöjningen har människors emancipatoriska potential förstärkts, vilket bl.a. tagit sig uttryck i föreningsaktiviteter och kulturellt utövande. De allra flesta har därmed fått en grundtrygghet, där kampen för brödfödan inte alltid ha behövt stå i centrum. Sedan återstår det naturligtvis en rad olika aspekter som inte har förändrats eller förbättrats, såsom ägandefrågor, konsumtionssamhällets avigsidor, miljöfrågor m.m., men de senaste två decennierna har frågan mera handlat om att försöka försvara de reformer som tidigare uppnåtts i en allt mer globaliserad och transnationell kapitalistisk värld. Genom nyliberalismen har progressiva vänsterkrafter fått en antidemokratisk fiende att bekämpa, som de inte haft sedan mellankrigstidens fascistiska rörelser.

Henrik Brissman